Ibland får man verkligen perspektiv på sitt liv, man inser att man själv har "icke-problem","i-landsproblem". Häromdagen satt jag med några kollegor och käkade lunch då en person berättade om ett tv-program som hon sett. Det handlade om flickor, barn, som giftes bort med vuxna, gamla män. En flicka hade fått barn vid 9 års ålder! Detta berörde mig väldigt djupt och jag tycker att det är så avskyvärt. Helt plötsligt känns det som om mina egna problem inte är på riktigt. Jag har nojjat i evigheter om Bröta och jag ska klara groundwork/longeprovet på Bentkursen nu i helgen pga att galoppen inte är så fantastisk. Men vad säger ett prov egentligen? Får Bröta och jag en bättre relation för att vi klarar ett prov? Kommer vi helt plötsligt vara bättre än vi var igår? Nej, verkligen inte! Vi kommer att vara samma gamla vanliga oss. Ett prov definierar inte vad vi gör och vad vi har tillsammans. Jag kommer inte att vara en bättre eller sämre hästtränare för att vi klarar eller inte klarar ett prov. Vill jag klara provet? JA, givetvis! Kommer jag att göra om det om det inte går vägen i helgen? JA! Jag vill så ofantligt gärna bli en del av gemenskapen i riddarskapet. Jag vlll dela kunskap och tankar om hästar och akademisk ridkonst med andra likasinnade. AR är en så stor och viktig del i mitt liv.

Nu ska jag snart åka på min första Bent-kurs någonsin och det ska bli så kul! Jag har sett fram emot det väldigt länge. Men med perspektiv på livet inser man ju att det trots allt är en lek. Bröta och jag ska leka hela helgen och ha kul. Vi ska se till att få med oss en massa glädje, inspiration och tips inför vår fortsatta träning hemma. Kanske klarar vi ett prov och kanske inte. Vi ska göra vårt bästa så får vi ser hur långt det räcker!

/För GLÄDJEN med hästen!