Ja då är dagen med stort D här. Idag ska jag åka tillbaka till Gotland för ett halvårs praktik på Gotlands ridakademi. Det är sju månader sedan jag kom hem från Gotland och det känns både som en evighet sedan och som om det precis hände. Med tanke på hur mycket jag och Bröta har lärt oss sedan vi kom hem känns det som lång tid men när jag tänker på hur veckor och månader svischar förbi känns det snabbt.

Nu är det iallfall dags. Jag är så lycklig och ser så enormt mycket fram emot att få träffa alla Gotlandsbor igen, både de jag redan känner och de jag kommer att lära känna. Detta är verkligen en dröm som besannas och jag har börjat inse att man måste leva sitt eget liv och uppfylla sina egna drömmar, även om människor runt omkring tycker man är galen och kastar bort sitt liv. Vad är det för fel på att vara lite galen? Jag vill inte ligga på min dödsbädd och ångra saker som jag aldrig gjort. Jag vill inte låta rädslor om vad som kan hända hindra mig för att försöka nå min drömmar. Nu är det dags att släppa taget och kasta sig ut, nu börjar äventyret!

Jag fick en fråga om varför jag rider på kapson, och det enkla svaret är att Bröta inte är redo för stångbettet än. Stångbettet har ingen ställande funktion vilket kapson och tränsbett har, och det innebär att man måste kunna böja hästen för sitsen. Kan man inte det kan man heller inte rida på blank stång (dvs enbart stångbett), men det går att kombinera stångbettet med antingen en kapson eller ett tränsbett (kandar).

Jäg har valt att rida på bara kapson eftersom jag tycker att det är ett så fantastiskt verktyg. Du kan använda den både när du jobbar från marken och när du sitter på. Vad jag eftersträvar innan jag kommer att ta fram ett stångbett igen är att Bröta stadigt ska söka sig med böjning och lösgjordhet mot yttertygeln. Jag vill att formen skall bli en djupt rotad vana. Jag vill att Bröta ska agera känsligt på de indirekta tygeltagen (när man lägger tygeln mot manken) och att jag kan föra hennes framdel mellan tyglarna. Jag har valt att inte ha ett bett för att vara säker på att dessa delar fungerar, så att jag inte frestas att dra mer i bettet för att maskera problem. Det är lätt gjort att man drar mer när hästen protetsterar på något vis. När jag kan rida bra på kapsonen, ja då är hästen redo för ett stångbett. Sen är ju frågan om ryttaren är redo för stångbettet?

Jag har ridit Bröta på stångbett tidigare. Anledningen till att det blev just ett stångbett och inte ett tränsbett var att Bröta klart och tydligt sa nej tack till tränsbett. Det gillade hon inte alls! I början var jag livrädd för att ta något i stången men man vänjer sig och sedan kom en period då jag tog alldeles för mycket i tygeln, med resultat att jag drog ihop halsen och Bröta började nervöst tugga på bettet (ja då menar jag verkligen att med tänderna tugga, inte suga på betet som man normalt i dressyren menar när man säger tugga på bettet. Det klapprade förfärligt!). Inte bra alls och det ledde inte framåt. Jag släppte lite mer på kontakten därefter och vi kom väl fram till något slags ok-läge där vi kunde jobba. Jag vill dock med det bestämdaste eftertryck säga att man inte kan dra fram en korrekt form ur hästen med handen. Stången länger inte ut hästen om man gör på fel sätt!!!

Oavsett vilket verktyg man använder så är just kunskapen om hur man ska använda verktyget viktigt, vare sig det är en kapson, ett stångbett eller något annat redskap.

Den här utrustningen använder jag på Bröta när jag rider, och har väl gjort det sedan i somras. En vacker dag blir det säkert både sadel och stångbett också men nu nöjer jag mig med en kapson med tyglar, en äppelvist till spö och ett schabrak för att hålla rumpan aningen ren.

#ridkonst

Idag blir det ett kort inlägg och det är egentligen bara för att tipsa om att jag har uppdaterat min hemsida och skrivit lite mer om basic-träning, och hur vi använder samma hjälper oavsett om vi är på marken eller sitter på hästen. Gå gärna in och kika på hemsidan: http://ridkonsten.se/akademisk-ridkonst-utbildning/hjalper.html

Att sova på saken är precis vad man ska göra ibland och jag har verkligen sovit på saken angående mina höftrörelser. Som jag skrev igår har jag större rörelser i höft och rygg på höger sida än i vänster sida, och jag funderade på varför ridningen går bättre i vänstervarvet än i högervarvet. Tänkte att stora rörelser borde ju vara bra för då borde jag kunna följa med ordentligt på innersidan. Jag avslutade inlägget igår med att jag börjat stretcha och hoppas att jag ska kunna släppa på utsidan i högervarvet.

Det där att släppa på utsidan har legat och malt i huvudet under natten och i morse när jag promenerade till tunnelbanan fick jag en uppenbarelse. Jag rider bättre i vänster varv för att jag kan släppa ut min högersida och låta den följa med upp när ryggen går upp. Jag lyckas alltså ger mer plats för att yttersidan ska kunna länga sig och böjas när jag rider i vänstervarvet. Det är där jag behöver de stora rörelserna! Eftersom jag har mindre rörelser i vänstersidan kan jag inte släppa ut mitt vänsterben och ge lika mycket plats för utsidan när jag rider i högervarvet. Det är alltså min utsida som hindrar böjningen i högervarvet! Jag sitter och håller emot lite och säger därmed till Bröta att inte böja sig så mycket.

Jag har varit och funderat i dessa banor tidigare men just i morse tog hela mitt väsen in detta, både min kropp och min hjärna. När jag hade en väldigt bra ridperiod i januari så hade jag torridit mycket och tränat i mitt huvud att rida i högervarv och det innebar även att släppa på yttersidan. Det är ju så min känsla är i det bra vänstervarvet och jag kopierade den till högervarvet, och släppte därmed ut ytterskänkeln. Det är ju precis så jag ska rida! Det var ju så jag red i min riktig bra period och jag var mycket medveten om att jag behövde flytta ut min ytterskänkel, men jag var inte medveten om varför och jag analyserade inte det noggrannare då. Som sagt, Heureka!!

#ridkonst

Nu har det hänt, igen, det som har hänt hur många gånger som helst tidigare. Jag har börjat ett stretchprogram igen. Måtte jag nu bara kunna hålla detta och inte sluta om några veckor. Skillnaden mot tidigare är dock att nu har jag själv bestämt mig för att börja stretcha och gör det inte för att en naprapat eller kiropraktor sagt åt mig. Jag började igår och ska stretcha mina korta höftböjare, vadmuskler, rumpa och baksida lår.

Idag när jag gick en bit på jobbet blev jag enormt varse om min ryggsvingning. Vi vill ju att hästen ska svinga med ryggen, men faktum är att även vi gör det (åtminstone när vi är lösgjorda). Jag hade en betydligt större svingning på höger sida än på vänster sida. För någon vecka sedan när jag promenerade hem från jobbet kände att jag hade lättare för att sjunka ner i höften på höger sida än i vänster sida och när jag gjort bäckenklockan har jag lättare att hitta högersidan. Jag har alltså mindre rörelser i min vänstersida än i min högersida. Beror det på spända muskler som tar emot? Min vänstra höftböjare, psoas, är kortare än på högersidan, men gluteus maxmius (sätesmuskeln) på höger är kortare än på vänstersidan. Jag skulle ha trott att man borde rida bättre på den sida där man kan göra större rörelser? Det kanske är så att less is more? Jag får fundera vidare på detta och bombardera nästa fysiolog jag träffar med frågor...

Jag hoppas iallafall att min stretching ska innebära en rörligare sits. Emellanåt när jag rider i höger varv känner jag att jag sitter och håller lite på utsidan, dvs i vänstersidan, och det kanske delvis beror på att musklerna är korta?

I helgen har jag haft nöjet att läsa senaste numret av hästfocus, och där finns bl.a en artikel om Bent Branderup och akademisk ridkonst. I denna artikel säger Bent "en utbildning som inte gör en häst bättre än den var innan, är ingen utbildning". Detta tycker jag är så otroligt bra sagt och sannerligen en sannning som är så självklar att vi glömt bort det. Det tål att upprepas, en utbildning som inte gör en häst bättre än den var innan, är ingen utbildning.

Detta är så grundläggande sant att det gäller alla former av hästutbildning, vare sig det är akademisk ridkonst, trickträning, hoppträning, körträning osv. Varför är det då så lätt att glömma bort detta? Jag tror att man lätt dyker in i detaljer och därmed tar på sig skygglapparna så man bara precis ser det man har framför näsan. Så länge man bara får till den och den detaljen som man jobbar på så ska nog allt gå bra... Dessutom är det nog väldigt lätt att våra egna uppfattningar om hur något "ska" vara sätter hinder i huvudet på oss. Det har nyligen varit en diskussion på facebook varur man får uppfattningen att man bara rider i samling i akademisk ridkonst och att man inte rider ökade gångarter och det verkar vara strängeligen förbjudet att galoppera i full karriär i skogen. Jag undrar vara sådana här uppfattningar kommer ifrån, men jag misstänker att det beror på att man snöat in i sina detaljer och därmed inte ser helheten?

På gotland var det som ett mantra i början att utan både samling och ökning har man ingenting. Ökning utan samling är bara snabbt och samling utan ökning är bara långsamt. Redan i de första ground work-lektionerna på Gotland fick vi börja leka med små, små samlingar/ökningar, och man märker snabbt om man bara samlar en tid för då är det rätt som det är bara långsamt, inte samlat. När hästen inte villigt och mjukt kliver både fram och samlar upp så har man tappat något och där är det läge att gå tillbaka för att hitta det man tappat.

Det är utbildning först då hästen är bättre än den var innan (glöm inte det!!), och det kräver variation, att hästen både kan samla upp och gå fram. Vi vill få hästen att mjukt och villigt bjuda på det vi ber om och när den gör det, ja då har vi verkligen en bra utbildning!

#ridkonst

  Idag gav Bröta en så fantastisk gåva under vårt longerpass. Det var helt magiskt och så man nästan blir religiös!

Jag började passet som vanligt med lite arbete i skritt men gick ganska raskt över till traven och jobbade med samling och skolor. Bröta samlade sig så fint bara för min kropp i vänstervarvet och det gick riktigt bra i högervarvet också men där fick jag hjälpa till lite med handen. Sedan rätt vad det är så ger hon sin gåva. Hon bara böjer sig helt av sig själv runt min kropp och går varv på varv i perfekt form, i både höger- och vänstervarv! Ofta får jag hjälpa till och be om böjning lite då och då, någon gång per varv men nu bara var hon där, så självklar i formen. Jag har jobbat en del med mig själv på sistone, med de kännande bitarna för att kunna koppla ihop mitt hjärta och min hjärna till en enhet och det verkade som om Bröta sa att jaha, men nu så fattar du, jag har bara väntat på dig och när vi gör det tillsammans blir det lätt. Det var sådan närvaro hos oss båda och jag kände detta som en enorm belöning. Jag skuttar just nu runt på små rosa moln efter denna fantastiska upplevelse.

Efter den fantastiska traven fick vi även titta på galoppen. Galoppen var ju nästan så lugn idag att den skulle kunna vara ok att sitta på. Sedan är inte formen bra än men vi jobbar på det. Med mer styrka och koordination, i kombination med mental avstressning så kommer vi fixa det.

Detta var det sista träningspasset innan Bröta och jag åker till Gotland. Nu i helgen ska jag på kalas och nästa helg ska helt ägnas åt min älskade sambo som jag ju tyvärr måste lämna hemma i Göteborg när jag åker. Men det var ju inget dåligt sista pass, nu kan jag med gott samvete pausa ett tag! 

#ridkonst

Nu sitter jag på bussen på väg hem från Oslo. Imorgon får jag träffa Bröta igen och det ser jag verkligen fram emot! Då ska vi träna longering och jobba lite på galoppfattningarna igen har jag tänkt. Det är kul att jobba i Oslo, men det innebär ju även att jag inte kan träna så mycket med Bröta som jag skulle vilja. Vi tappar känslan lite mellan helgerna och hinner precis börja få tillbaka den när det åter är dags att bege sig till Oslo. Nåja, nu är det inte så länge kvar innan det finns massor av Bröta-tid. Snart åker jag till Gotland och då får jag träffa min älsklingspålle varje dag. Får bara se om jag orkar träna eller om jag är utmattad av allt arbete och inte orkar? Första perioden i praktiken blir ju onekligen en rejäl omställning och jag kommer ihåg hur ont i fötterna jag hade i början av min förra praktik… Man går många steg som hästskötarpraktikant!