Idag har varit en dag i hästens tecken och jag följde med min stallägare Jenny på träning för Elise Nilsson. Det var länge sedan jag var fotfolk på en AR-kurs men det är riktigt kul och inspirerande. Dessutom kan man ju sitta och bara ta in och behöver inte fundera på att ta hand om hästen. Elise och Celina har lite olika fokus och tillvägagångssätt i utbildningstrappan och det är intressant att se olika vägar och hur man ändå jobbar för det gemensamma målet.

Under lektionerna fokuserade Elise på att alla hästar skulle gå fram ordentligt och det är lite kul för jag har under ett par veckor jobbat med att Mira ska kliva på framåt. Jag insåg att vi sniglade oss fram och behövde lite driv för att det ska bli bra. Ibland är det bra att påminnas och de "självklara" sakerna. Med ett par elever jobbade Elise med takt och samling, växlingar mellan skritt och skolskritt, trav och galopp. Tänka skolhalt trots rörelse framåt. Jätteinspirerande och så häftigt när man ser bakbenen på hästen vinklas och hur de bär. Det var några riktigt fina partier under lektionerna!

Jag fick ju sen åka hem till mina hästar och pröva. Med Mira jobbade jag med framåtandan och växlingar mellan öppnan och slutan och hon gick riktigt fint i groundwork. I longerpositionen gör det bra att flytta bogar och bakdelen ut men bakdelen in är jobbigt och jag får smyga fram till groundwork-position för att få till det då. Sedan var det jobb i trav, återigen flytta bogar och bakdel och kliva på framåt. Riktigt bra pass!

Med Bröta har det varit otroligt stressat på senaste tiden och t.o.m arbetet från marken har varit stressat, vilket det i regel aldrig är. På onsdag har jag tid hos en osteopat och det ska bli intressant att höra vad han tycker. Idag hade jag alltså bara som mål att gå ut i paddocken och få Bröta att fokusera på mig. Inte helt lätt just den här helgen då det var vallhundstävling med tävlingsplats och parkering på olika sidor om vår paddock. Igår kom en strid ström av hundar, människor och stora paraplyer gåendes. Men det var alldeles rent otroligt hur duktig Bröta var. Idag tittade hon en liten aning på folket som kom gåendes men jag fick henne lätt med mig både mentalt och fysiskt och när det gick så bra tänkte jag att jag minsann testar lite med övergångar mellan skolhalt, skolskritt och skoltrav, inspirerad som jag var efter Elise-kursen. Först tyckte hon att det var lite konstigt för jag har faktiskt inte gjort så mycket av detta från marken, utan mest gjort det uppsuttet, men ganska snabbt förstod hon vad jag bad om och sa javisst! Hon var så positiv och arbetsvillig och stressen var som bortblåst! Det är världens mest fantastiska häst när man mentalt har henne med sig så att hon inte stressar. Ja det är skumt att ena passet flyter på fint och utan problem och andra passet är superstresssat och med rörelsestörningar. Som sagt, det ska bli väldigt intressant att höra vad osteopaten säger.

På lördag är det dags att åka till Celina i tyskland och det ska bli så otroligt roligt! Vad jag ser fram emot en hel månad med bara hästnörderi!

#ridkonst

Jag skulle vilja spinna vidare på temat att göra det lätt för hästen att göra rätt, med ett konkret exempel från en av dagens lektioner. En elev jobbar med att lära hästen tygel- samt skänkelhjälper från marken genom att peta på hästen med ett spö. Att flytta bogarna ut och in och flytta bakdelen ut går bra i skritt men att ta in rumpan i skritt var svårt och det fick vi inte till. Hur gör man då för att göra det lätt för hästen? Jo vi gjorde halt och flyttade rumpan inåt, sen tog vi några steg, gjorde halt och flyttade rumpan inåt, tog några steg, gjorde halt och flyttade rumpan inåt osv. När det här gick bra så saktade vi in som om vi skulle göra halt och bad rumapn att komma in och så stannade vi helt enkelt inte utan fortsatte gå. Hästen var så inne på att göra halt och ta in rumpan att den av bara farten tog in rumpan medan vi skrittade. Toppen! Istället för att börja bråka med hästen måste man fundera på vad det är man vill åstadkomma och gå ner till den nivå där det fungerar, i vårt fall att stå stilla och flytta rumpan, och sen får man fundera på hur man kan smyga fram till det mål man vill (i vårt fall att gå och ta in rumpan). Mellan dessa två nivåer finns alltså att ta några steg, göra halt, ta några steg, göra halt osv.. När du har något i tränignen som inte fungerar, fundera alltså på vilken nivå det faktiskt fungerar och börja där och befäst detta för att sedan långsamt ta det vidare.

Av mina hästar var det Mira som var mest på hugget och kom fram direkt och ville bli tränad först. Bröta stod och tittade på oss, som om hon sa, ja låt Mira gå först idag.  Med Mira stod det longering på schemat, och just nu tränar vi på lättheten för hjälperna och att stanna mellan hjälperna så att det inte flyter ut bogar och bakben. Om ytterbogen flyter ut och hon inte svarar ordentligt på min spöhjälp över manken att ta in bogen så smyger jag fram mot groundworkpositionen och ber om samma sak, vilket hon tycker är lättare att svara på. Som sagt, gör det lätt för hästen att göra rätt. Vi jobbade med skolorna, mest öppnan och svaret på de diagonala hjälperna, dvs att ta ut bakdelen och samtidigt ta in framdelen. Det börjar gå riktigt bra. Vi jobbade lite i slutan också men den är svårare och jag fick gå i mer groundwork-position för att få rätt böjning i slutan. Sedan var det dags för traven och efter lite arbete med öppnan fick Mira en riktigt fin, avslappand och framåt trav. Härligt!

Bröta fick också ett longerpass idag. Först kollade jag av skolorna i skritt och trav och därefter gick jag tillbaka till skritt och jobbade med skolhalten. Jag ber om sluta, gör halt och ber henne bära mer vikt på bakdelen. Det är inte en jättestor viktförskjutning men den finns där och hon gör den nu nästan bara genom min kropps signaler, när jag andas ut, samlar i mitt eget bäcken genom att vinkla det ("stoppa in svansen") och vinklar mina ben. Emellanåt får jag hjälpa till med att höja tygelhanden och stryka med spöet över bakdelen. Sedan var det mer jobb i travslutorna med samling, återigen för min kropps signaler där jag vinklar mitt bäcken och ber om skankböjning. Efter detta prövade jag samling i öppnan. och det har jag faktiskt inte gjort tidigare. Anledningen till att man börjar med samlingen i slutan är att det är lättare att hålla bakbenen på plats, för det kan i början lätt bli så att ytter bak far iväg utåt istället för till tyngdpunkten då man samlar i öppnan. Men med Bröta gick det fint att samla även i öppnan och jag lekte lite fram och tillbaka med samling och (en minimal) längning med en bibehållen elasticitet i rörelserna. Vi fick en riktigt fin trav av det! Frågan är då när man ska lära hästen att samla för ryttarens bäckenvinkling och hur gör man det? Jo det börjar man faktiskt göra det första AR-passet man har. I det första AR-passet börjar jag alltid att kolla av att det fungerar att leda hästen, både rakt fram och på en volt samt att vi kan starta och stanna tillsammans. När jag stannar hästen så andas jag ut, vinklar mitt bäcken en aning och sjunker ner lite i knäna. Detta gör jag alltid för det är så här jag sedan vill göra en halvhalt eller samla när jag sitter på hästen och mitt kroppsspråk är alltid samma, vare sig jag går bredvid eller sitter på hästen.

#Ridkonst

Idag höll jag en lektion med en elev där vi pratade om vikten av att göra det lätt för hästen att göra rätt. Hästen i fråga hade lite svårt med minskning av volten med korrekt böjning, och den föll lätt lite inåt på bogarna. Istället för att tvinga fram en minskning så ökade vi volten, gick rakt fram, ökade volten osv. tills hästen var hyfsat balanserad och då först bad vi om ett steg minskning och fick en riktigt fin kvalitet. Hade vi på en gång tvingat fram en minskning, tänkt att "nu ska du minsann göra som jag säger" så hade vi bara börjar bråka, hästen hade fallit på bogarna inåt, gått emot och vi hade hamnat i en negativ spiral. Genom att göra det lätt för hästen att göra rätt hamnar vi stället i en uppåtgående spiral, men glad och nöjd häst och ryttare. Genom att be om det som är lätt för hästen kan vi balansera upp den och få lite böjning och därefter be om det som var lite svårare.

Att först be hästen att öka volten istället för att minska den innebar att vi bad om något som hästen lätt kunde utföra. Hästen (och ryttaren) fick känna hur duktiga de var och de blir båda mer positivt inställda till träningen. Hästen svarade korrekt på hjälperna och vi lärde den alltså att svara för mjuka fina hjälper och inte ignorera eller gå emot hjälperna. Om hästen är på väg mot ett håll, be om det så att hästen gör rätt och efter några steg när ni hittat balansen igen kan du göra det du egentligen hade tänkt be om. Detta är ett enkelt pedagogiskt knep och håller både häst och ryttare nöjda och glada. Och nej, det är inte bara under inlärningsfasen det fungerar. Även på Bröta gör jag detta. Om jag märker att vi tappat balansen och är på väg åt "fel" håll så ber jag om det, balanserar upp oss och ber därefter på nytt om det jag egentligen ville. Givetvis är det ju så att ju mer skolad häst och ryttare är desto kortare sträcka åt "fel" håll behövs innan man kan balansera upp och byta riktning, och till slut kan en halvhalt kan räcka för ombalansering.

Detta tog jag verkligen till mig idag med min egen träning med Mira. I ena varvet i longeringen faller Mira lätt på ytterbogen då jag ber om en öppna. Genom att gå i en longerposition längre fram, som liknar groundwork-positionen, kunde jag dock longera och få ytterbogen på plats. Det blev alltså lätt för Mira att göra rätt och jag kunde berömma mycket. Sakta smög jag mig bakåt i en mer korrekt longerposition men så fort det blev svårt och Mira föll på ytterbogen gled jag fram till mellantinget mellan groundwork och longering och balanserade upp hästen. Mira vill ju väldigt gärna göra rätt och när jag gjorde det lätt för henne så var det inga problem. Vi både skrittade och travade och det gick riktigt, riktigt bra. Fina Mira!

Bröta har problem i sitt högra bakben och jag har kontaktat kiropraktor. Tills behandlingen rider jag inte henne utan jobbar lite lätt från marken. Idag var det lite work in hand från utsidan och lite longering. I longeringen jobbade jag med samling och fram och ned i trav. Höger varv är ju just nu lite svårare men efter lite arbete fick vi till fina samlingar i travslutan. Härliga häst!

#ridkonst

Det går lite upp och ned med Brötas träning för tillfället. När hon är lugn och sansad är hon den mest underbara, lyhörda, mjuka häst man kan tänka sig men så kommer stressen in och då blir det bara spänning. Vi har några bra pass, sen blir det spänning, så några bra pass, spänning osv. Det känns som om vi inte kommer riktigt framåt i vår träning eftersom vi hela tiden får bakslag med stressen. Dessutom blir jag ibland så j-a irriterad och arg på denna stress och spänning och det gör ju inte saken bättre. Rent intellektuellt inser jag att det bara gör saken värre att bli arg och oftast klarar jag av att hålla lugnet men så ibland går det inte och allt blir bara pannkaka. Det är lustigt just hur ens egna hästar triggar starkare känslor än andras hästar. Det skulle inte falla mig in att bli irriterad, stressad, arg osv. när jag undervisar eller tränar andras hästar. Då är jag ett under av tålamod och det finns liksom inte på kartan att jag skulle gå mot arg-hållet. Men det är väl så att man har så mycket mer känslor för sina egna hästar, man vet vad de normalt kan prestera, hur de brukar vara och sist men inte minst kan det komma in känslor som "min häst älskar mig inte om den inte gör vad jag ber den om". Hopplösheten kan vara där och knacka på dörren när man inte vet hur man ska lyckas lösa sina problem. Ja det är ju inte alltid helt rationella känslor men de är där och alla relationer är dynamiska, såväl de mänskliga som de till djuren och allt går upp och ner. Igår hade jag en riktigt svacka med Bröta. Vi gjorde en riktigt bra arbete stillastående och jag kände bara stor lycka men sen hann vi inte många varv innan stressen satte an. Istället för att bråka fick det bli lite longering och det gick fint utom galoppen som var snabb och hetsig. Jag som gladde mig så åt att den började bli bra... Jag började fundera om jag kommer att göra väpnarprovet på Bröta eller Mira? Galoppen måste ju till för ett godkänt väpnarprov...

Idag var det bara att inse att jag måste hitta en väg ut ur stressen medan jag rider. Det går som sagt bra att träna henne från marken och vi hittar en fint lugn då (utom i galoppen) men det är en helt annan sak när vi rider. Ibland lyckas jag får bort stressen men ofta blir det inte så bra. Bröta är ju en right brain extrovert (RBE) enligt Parellis horsenalities. Det innebär att hästen är impulsiv, har svårt att stå stilla, lätt får panik, överreagerar, är hyper-alert, tenderar att stegra, vill framåt, lättskrämd, har huvudet högt och ofta håller emot tryck istället för att gå undan för det. Ja nu är ju inte Bröta värsta sorten, det stadiet har vi kommit förbi för länge sedan och hon var lugn i ett par år tills vi kom hem från Gotland i höstas. Det händer mycket runt paddocken vi tränar i och det gör ju förstås inte saken lättare, men när vi väl kan rida där så bör vi kunna rida nästan var som helst... Det är just det att det går och cyklar förbi människor, det kommer hundar, barnvagnar, mopeder och bilar. Varje ny "störning" vill Bröta uppmärksamma mig på. Jag måste verkligen gå in i min bubbla och ta med Bröta dit in och förmedla att hon inte behöver bry sig om omvärlden. Den tar jag hand om. Fördelen med detta temperament är förstås att det aldrig saknas energi till arbete, och just när vi behåller lugnet är hon som sagt den mest underbara häst att rida.

Ja men nu var det förstås hur jag skulle komma ifrån stressen. Med lite googlande så hittade jag två strategier för att träna RBE-hästar. 1. Rid hästen snabbare än den själv vill röra sig. Det kan gå riktigt fort! 2. Låsten hästen korsa bakbenen så att den vrider runt framdelen.

Nummer ett tror jag inte riktigt på i Brötas fall. Nummer två liknar vad jag har hört kallas "nödbromsen" i westernridning. Anledningen till att man skulle göra detta är att då den vilda hästen flytt från ett monster kommer den slutligen, då den sprungit tillräckligt långt, att vända sig om med bakbenen runt framdelen. Detta ska få hästen att koppla ifrån autopiloten och koppla på hjärnan och börja tänka igen. Jag tänker att den inte kan springa så fort för man tappar kontakten mellan framdel och bakdel, dvs man tappar den korrekta böjningen och då går inte kraften igenom kroppen. Ja jag tänkte iallafall att jag testar nummer 2.

Idag blåste det rejält när jag kom till stallet och vilken dag skulle passa bättre att testa stress-släppet en sådan dag? Jag red bara några varv i skritt och bad därefter om trav. Rörelse är bra för RBE och jag tror att jag inte skulle kunna hålla Bröta i skritt på ett bra sätt så därför bestämde jag mig för trav för att inte bråka mer än nödvändigt. När spänningen kom bad jag bakdelen att komma längre ut, red så tills jag kände lite mjukhet och rätade då upp oss efter voltspåret. Ja det var ingen skönridning  då jag flyttade bakdelen men vi fick till lugna fina travstunder däremellan i rejäl blåst! Det var jag mycket nöjd med! Jag ska testa det här lite till. Det är ju förstås inte önskvärt att konstant koppla av framdel från bakdel för det blir en inkorrekt form, men jag testar en period och ser om det kan hjäpla oss då spänningen slår till. Kanske räcker det att bara göra en öppna med mer tvärning när vi gjort detta några gånger, så att jag inte behöver göra själva frånkopplingen? Ja jag får väl se vad som händer framöver, men nu har jag åtminstone en strategi för hur jag ska göra. Då känns det genast inte det minsta hopplöst utan som om vi fixar detta! Och ja, Bröta blir min väpnarhäst....

#Ridkonst

Idag fokuserade jag skrittarbetet med Bröta på raka linjer och traven jobbade jag med på volten. Efter en kort kontroll på volten började jag jobba med öppnan och slutan längs långsidorna. Öppnan går bra även om hon ibland vill tränga inåt lite väl mycket i höger varv, men det är bara att lägga på lite mer skänkel så rättar hon sig. I slutan hade jag lite problem att sitta med i rörelsen och jag kände att jag blev lite stel och störde söta Bröta. Då gjorde jag en volt för att hitta min sits och därefter smög vi ut på rakt spår en bit tills jag tappade sitsen och då smög vi in på en volt igen. Bättre lite med kvalitet än mycket men dåligt. Bara jag hittar min sits så kan ju Bröta göra slutan...

Efter skritten var det dags för traven. Det är så härligt att sitta på en travande häst som bär upp ryttaren. Det är så mjukt och inte det minsta svårt att sitta. Bröta har ju dessutom väldigt runda former så ingen vass manke eller ryggrad som sticker upp och är obekväm att sitta på. Det är helt enkelt bara häftigt att känna hästen arbeta. Vi jobbade med öppnan och slutan och att hitta lättheten för hjälperna. Det var jobbigt för henne men hon kämpade på fint och vi fick till en riktigt fin samlad trav.

Med Mira fokuserade jag arbetet på traven i longeringen och att få henne att kliva på och arbeta ordentligt med bakbenen. Vi växlade mellan öppna och sluta och jobbade på att få traven rund, mjuk och bärig. Hon är så vacker, min lilla Mira. Det är en fröjd att titta på henne under arbetet. Slutligen satt jag upp en stund på henne och vi jobbade med förståelsen av hjälperna, öka och minska volten, sökning fram och ned och slutligen öppna och  sluta. Ridningen blir bättre och bättre för varje dag. Jag travade lite också och idag fick jag en fin trav i båda varven, med lite böjning och sökning fram och ned. Förra passet trängde hon lite i ena varvet men idag var jag lite strängare med skänklarna och bad om eftergift och fick det. Härliga häst!

#ridkonst

Idag gick det riktigt bra med Bröta. Lika dåligt som det gick igår, lika bra gick det idag. I work in hand från utsidan börjar det besvärligare högervarvet ge med sig och vi börjar nu kunna jobba i det. Fortfarande inte lika bra som i vänster varv men nu kommer vi runt på en volt av hyfsad storlek utan att falla in i mitten. Jag lär mig! Efter några minuters handarbete (så många som mina armar orkar) så var det dags att sittta upp. Jag jobbade med öppna och sluta på volten i skritt och när det fungerade fint gick jag ut på fyrkantspåret och jobbade med skolorna. Jag har ju ridit lite sporadiskt på raka spår men nu är det dags att börja arbeta med det på allvar. Det behövs ju till väpnarprovet och det är definitivt läge för det i utbildningen.

Efter skrittpasset var det dags för ett travpass på volten och jag jobbade med skritt-travövergångar. Jag vill ju ha en trav som börjar med en taktförändring, dvs vi går skritt, skritt, skritt, diagonal skritt, diagonal skritt, trav, trav , trav. Det ska alltså inte springas in i och iväg i traven utan jag vill att den växer upp under mitt säte. Jag samlar lite i sluta och ber därefter mjukt om en taktförändring i skritten genom små, fina underskänklar och samtidigt fokuserar jag mentalt på travtakten. Det blir riktigt fint och Bröta är väldigt duktig på detta. Hastigheten i starten är alltså samma som i skritt, men därefter får hon kliva på lite för det blir för tungt för henne att samla så mycket några längre sträckor. Det blir en så fin rund trav när man startar så här. Väl i trav så jobbade vi med öppnan och slutan och jag var väldigt noga med att Bröta stannade i min sits. Blir det jobbigt vill hon gärna springa iväg, speciellt i höger varv. Det är lite lustigt med högervarvet. Det är vårt svårare varv, men när vi har våra stunder och verkligen får till det i höger varv är det det bättre varvet. Det är väl när jag lyckas få ordning på mig själv som det blir riktigt bra. Hoppas Bröta har överseende med mig...

Med lilla Miramis var det groundwork och longering i skritt med fokus på skolorna, och därefter longerade jag i trav och jobbade med skolorna. Bakdelen ska flyttas ordentligt ut och in och sedan justerar jag framdelen efter det (om det behövs, med det behövs allt som oftast än så länge). I höger varv var traven mjuk och rund och fin och när vi hade en bra sluta bad jag om några galoppsprång. Även här är det en taktförändirng jag vill åt, inte en hastighetsförändring och banne mig om vi inte lyckades! På något sätt så kände jag takten av galopp i traven och i precis rätt ögonblick bad jag om galopp och fick det. Några få riktigt fina språng blev det innan jag stannade och berömde. Vänster varv i trav är inte lika mjuk och rund och galoppen blir då heller inte lika bra. Jag gjorde två fattningar i vänster varv men ingen av dem blev lika bra som högergaloppen. Nåja, det kommer.

Slutligen var det dags att sitta upp på Mira och höger varv var riktigt fint. Jag öka och minskade volten, dvs laterala hjälper, och hon var mjuk och fin. I vänstervarvet går hon emot min sits och innerskänkel lite pga av stelheter men i skritt fixar vi det åtminstone hyfast. Därefter bad jag om lite öppnor och slutor, diagonala hjälper, och slutligen travade jag. Höger varv var otroligt bra trav, rund och fin med sökning fram och ned men i vänster varv gick hon emot ännu mer än i skritten så det blev sisådär. Vi fick till en liten rundning på slutet åtminstone.

Hihi, jag har två travhästar!! Duktiga, älskade hästar!

#ridkonst

Idag tränade jag och Mira från marken. Först blev det groundwork med öppna och sluta och därefter blev det longering i öppna och sluta. Longeringen i skritt fungerar ganska bra, och i höger varv fungerar både öppna och slutan i trav men i väster varv blev det totalstopp vad gällde sluta. Jag fick helt inte in bakdelen alls. Då har man som tränare ett val: Ska man ignorera det eller ska man ta itu med problemet? Ja om man ignorerar det så lär man hästen att det är ok att inte lyssna och kroppen blir förstås inte mer gymnastiserad heller. Men ibland låter man trots allt bli att korrigera för att man av någon anledning inte orkar eller vet vad man ska göra. Då får man gå hem och fundera igenom en strategi för att åtgärda felet. Ibland är det ju dessutom så att man inte ens ser att det är något fel överhuvudtaget och det sker ju oftare ju mer nybörjare man är. Men nu var det så att jag såg problemet och ville åtgärda det, för jag vet att Mira kan och nu behövde jag bara förtydliga. Hur gör man då? Att stå och vifta kraftigare med spöet för att få in bakdelen fungerade inte alls utan jag gjorde halt och bad om att bakdelen skulle komma in. När det fungerade började vi i groundwork-position igen och bad om att bakdelen skulle komma in och slutligen släppte jag ut henne på longen och bad om bakdelen in i skritt. På detta sätt bygger jag gradvis upp vad det är jag begär och gör det lätt för hästen att göra rätt. Därefter bad jag om trav igen och frågade om precis samma sak, dvs bakdelen in, och voila, det fungerade. Kontentan av det hela är alltså om något inte fungerar, gå tillbaka till en situation där det är lätt för hästen att göra rätt och öka gradvis svårighetsgraden tills du är där du önskar. Mira gjorde det riktigt bra till slut och hon var riktigt duktig mentalt också och stannade hos mig trots att det var väldigt mycket liv och rörelse runt paddocken. Jag satt slutligen upp men kom bara ett halvt varv för sen kände jag att det skulle vara lite för mycket begärt med ridning också med alla störningar runt. Vi är ju trots allt ganska färska i ridningen och det är dumt att riskera något. Men ett bra markarbetespass blev det!

#ridkonst

Jag har varit iväg på en konferens i veckan så det har inte blivit någon träning på ett tag men idag var det dags att sätta igång igen. Ja det märks ju när man inte tränar för jag blir lite stelare i kroppen men man kommer ju in i det snabbt igen. Jag började med Bröta in hand från utsidan. Vänster varv känns bra men höger är lite besvärligt. Där blir det lätt en för liten volt och jag får inte riktigt med mig Bröta i min egen kropp. Vet inte riktigt vad jag gör för fel men jag får väl bara fortsätta och pröva mig fram. Och går inte det så får väl Celina titta på mig och korrigera mig under en månad eftersom jag ska åka till henne i Tyskland som månadselev! Ska bli jättekul! Jag tittade även lite på Bröta i longen, öppna och sluta och även lite galopp. Galoppen håller sig relativt lugn men det behövs lite mer styrka och balans för att få den riktigt rund och fin. Slutligen blev det lite uppsuttet arbete och påminnelse om att Bröta ska stanna i min sits. Ett bra första pass där vi fick känna på varandra igen efter ett litet uppehåll!

Med Mira gör de korta viloperioderna underverk! Hon var så mjuk och fin idag så jag blev riktigt rörd. Jag jobbade först i groundwork. Ibland har vi lite svårt med den sista lilla biten av ställningen men det blir bättre och bättre. Vänster inner bog som gärna ville skjutas in i slutan börjar hålla sig fint på plats och då kommer rundheten som ett brev på posten. Vi jobbade lite med skolorna på longen och växlade mellan öppna och sluta i både skritt och trav för att få till rundheten. Detta gör jag som en del av den pedagogiska träningen för att träna på vårt a, b, c. Skänkel- och tygelhjälper måste förstås mentalt och kunna utföras gymnastiskt med kroppen så det är bara att träna, träna och åter träna tills det sitter stensäkert och rent kroppsligt är möjligt att göra. Vi fick till en riktigt fin, rund trav emellanåt och det är helt fantastiskt med tanke på hur oren traven var när jag köpte henne pga av de inaktiva inre bakbenen. Slutligen satt jag upp en stund och lilla Miramis svarade så fint för de laterala hjälperna, dvs inre resp. yttre tygel och skänkelhjälper, när jag ökade och minskade volten, och hon sökte fint fram och ner. Vi jobbade även lite med öppnan dvs de diagonala hjälperna. Mira har ju fortfarande lite stelheter kvar men hon kämpar på så fint och vill verkligen göra rätt. Bara hon förstår så försöker hon och det är så kul att vi har kommit till detta stadium. Hon gillar verkligen träningen och det är det bästa kvitto man kan få av sin häst!