Idag började både Mira och Bröta stela. Jag kände att hu, hur är det möjligt att det är så stor skillnad mot igår?

Jag jobbade ganska länge i stillastående groundwork med Mira för att lösa upp spänningarna. Jag fick be om det jag önskade och sedan kände jag att Mira var på väg men inte riktigt i balans för att utföra det jag bad om. Det var bara att insistera mjukt och vänta, vänta, vänta och så pang kom hon i balans och kunde göra det jag bad om. Det hade inte alls gått att insistera hårdare och be om snabbare. reaktioner Jag fick verkligen anpassa mig till dagens utgångspunkt. Eftersom det var så stelt tänkte jag att jag kanske inte kan be om så mycket under resten av passet, men hon mjuknade väldigt i det stillastående arbetet och i groundwork fick vi riktigt fina öppnor och, kors i taket, slutor. Högerslutan har ju varit besvärlig men idag gav hon så fint efter i innerbogen och blev rund och fin. Jag lyckades dessutom få samma fina kvalitet på longen i skritt. Ja jag fick förstås gå väldigt när men vad gör det? Avstånd är ju bara en träningssak. I traven får jag runda fin öppnor men slutorna är än så länge inte så mjuka och hon vill tränga in lite för mycket på innerbogen och rakna. Jaja, det kommer mjukhet så småningom. Vi jobbade dessutom lite med galoppfattningar och där försöker jag egentligen bara få henne att tänka framåt i fattningen, utan att rusa.

Bröta var också stel idag, men idag var det vänstervarvet som var svårare. Jag började i handwork-position men fick efter en lite stund ge upp och gå fram i groundwork position. Därifrån började jag be om minimala öppnor och slutor och i varje skola pausade jag en liten stund innan jag bytte, så att hon verklgien fick vila i hjälperna. Jag insåg att jag bett om för mycket i handworkpositionen och istället för att balansera henne bara fått henne mer ur balans. Fy på mig! Men jag var iallafall mäkta nöjd med att jag lyckades lösa stelheterna och när det gick bra i groundwork-postion smög jag över till handwork-position och bad om lika små öppnor och slutor som i grounworken. Då gick det rikgit fint och så var jag nöjd. Där blev det guldstjärna till mig för att jag inte blev frusterad utan bara nyfiket funderade på hur jag kunde göra det bästa för dagen. Med mentalt lugn och metodisk träning kommer man väldigt långt! Sedan satt jag upp och jobbade i stillastående. Jag fokuserar på att först vrida min kropp och få henne att följa den och därefter så att säga följa med med handen. Sedan var det skrittarbete och jag fokuserade på att sitta ordentligt på rumpan och rotera inner höft. Jag gled runt mellan öppnor och slutor och hela tiden med fokus på att ha Bröta i min sits. När jag har det så vrider vi runt fint mellan skolorna och tappar inte böjning, men minsta lilla jag att jag slutar rida i varje steg så tappar jag Bröta. När jag tappat Bröta så fick jag också den där känsla emellanåt att jag behövde vänta ut Bröta några steg så att hon skulle hinna reagera. Det är förstås en fin gärns mellan att vänta på rätt svar och vänta förgäves på något som aldrig kommer och där får man träna sin känsla. Men givetvis hamande jag i situationen att Bröta inte gjorde som jag bad. Då får man be lite mer enträget, till och med säga till på skarpen. Allt beror förstås också på hur skolad hästen är. En mer skolad häst kan svara snabbare än en mindre skolad häst.

#ridkonst

De senaste dagarna när jag ridit Bröta har jag insett att jag lättar från hennes rygg, speciellt i öppnan. Det har helt enkelt blivit en ovana och jag märkte det för att Bröta gick ur min sits varenda gång det hände. Jag vet inte riktigt om det har att göra med fram och ner i öppnan och samling i slutan. I slutan sitter jag ordentligt och lättar inte men när jag går över i öppnan så går jag lätt upp lite på låren och släpper sittbenen. Nåja nu är jag väldigt väl medveten om det eftersom Bröta stack iväg från mig direkt när det hände.

Som jag nämnde i ett tidigare blogginlägg så har högersidan på Bröta varit lite stelare på sistone men jag fick den ganska lös och ledig i det stillastående arbetet från utsidan i handwork och även uppsuttet gick det ganska fint. Men jag märkte dock att jag tappade henne lätt i höger sida och det var då jag insåg att hon gick ifrån min sits och det pga att jag lättade. När jag insett det här jobbade jag med att sitta, sitta, sitta i varje steg och bara rulla runt innerhöften och få Bröta att följa med och mjukna och rotera bröstkorgen. Jag blev riktigt nöjd med resultatet! Hon är så duktig min lilla söta Bröta! Vi gled fint runt mellan öppna och sluta några gånger med bibehållen böjning när jag bara satt och red i varenda steg.

Mira utvecklas just nu otroligt mycket! Nu är hon mjukare än hon någonsin varit och vi får riktigt fina öppnor på longen i både skritt och trav nu. Mjukt, runt och fint! Slutorna är svårare och det märks förstås redan i groundwork. Det blir lätt att inner bog trycker inåt och så raknar hon. Jag får vara mycket noggrann i förberedelserna till slutan och först be inner bog att gå lite ut, därefter ta in bakdelen och sedan konstant hålla koll på inner bog och vara på den direkt när den vill trycka inåt. Ja det blir faktiskt ganska fina slutor i groundwork när jag är nära men när jag släpper ut henne på longen så är det svårare. Det blir lite rakare och stelare men vi jobbar vidare på det. Mentalt är dock Mira så oftanligt villig just nu och i det stillasåtende arbetet söker hon fram och ner till handen nu i både öppnan och slutan. Tidigare ville hon gärna backa av och dra sig undan när jag gled över till slutan och emellanåt låste hon i nacken så att det satt fast. Jag har lirkat och lockat och mjukt visat vägen och använt alla mina nya kunskaper från Tyskland och jag blir så oftanligt glad när jag ser Mira mjukna och växa mentalt (och fysiskt) när hon klarar av mer och mer. Det är verkligen dressyr för hästen. Min älskade lilla Mira!

#ridkonst

Jag kommer ihåg en lektion som jag hade med Celina under min praktikplats på gotland. Det var för ungefär ett år sedan och vi skulle på allvar börja arbeta i stillastående. Jag undvek det stillastående arbetet som pesten för jag tyckte att det var så svårt, men insåg också att det aldrig skulle bli bättre om jag inte började arbeta med det. Jag stod i groundwork-position och absolut ingenting fungerade. Bröta stod som gjuten i cement och jag försökte förtvivlat flytta henne.

Väldigt mycket har hänt på detta år. Sakta men säkert tog vi oss vidare från cementkänslan till rörlighet och mer vikt på bakbenen. När jag åkte till Celina i juni så var det dags att skriva nästa kapitel i det stillastående arbetet. Nu var det dags att börja jobba från utsidan i handwork-position. Det var väldigt stelt från början och positionen var förstås ovan för mig. Armarna värkte ordentligt också, så vi jobbade bara en liten stund i början av varje pass.

Någonstans under handwork-arbetet började min inställning till stillastående arbete förändras ordentligt till att verkligen uppskatta alla de fina nyanser man kan jobba med och hur man hittar igenom ryggraden. I gårdagens blogginlägg diskuterade jag vikten av att gå på upptäcksfärd i hästens kropp när det är något som är svårt, för att se var blockeringarna sitter och om man kan lösa upp dem. Mina upptäcksfärder började nyanseras i mitt stillastående arbete. Då rör sig ju inte hästen så det är lättare att upptäcka vart blockeringarna sitter. Jag började känna om det var i nacke, bog, rygg eller bakben som blockeringarna satt och sen började jag utforska hur jag skulle få blockeringarna att lösas upp.

I mitt groundwork-arbete i halten så utgick jag nästan alltid från handen och försökte lösa det mesta med tyglarnas hjälp men när jag började jobba i handwork-position insåg jag att jag har ett spö och bör använda det. Jag såg hur aktiv Celina hela tiden var när hon jobbade sina hästar. Än var det ett inner bakben, än en bog eller ett ytterbakben som petades på med spöet för att korrigera och placera in kroppen så att ryggraden blev fri. När jag i groundwork försökte placera kroppen med tyglarnas hjälp använder jag i handwork spöet för att först placera hästens kropp och därefter använder jag handen för att t.ex be om mer ställning eller flytta mellan skolorna. Jag har helt enkelt blivit mer fri från handen och använder den mer som en sensor. Sensorn känner av vad som händer i kroppen och om ryggraden har en blockering så åtgärdar spöet det och därefter använder jag min sensorhand för att känna efter om min spöhjälp fick rätt effekt. Jag börjar alltså göra mig fri från att rida för handen även när jag står på marken!

Ja sen är det förstås en utmaning att hitta hur man ska korrigera de fel man känner. Idag jobbade jag ganska mycket i stillastående i handwork-position med Bröta. Det kändes stelt och tugnt från början. I vänster varv fick jag dock ganska lätt rätt på ryggraden och vi gled runt fint mellan skolorna efter en stund. Höger varv var dock väldigt svårt. Jag fastnade i ytterbogen och den var väldigt svår att få med i öppnan. Jag kunde känna att det berodde på att bröstkorgen inte var riktigt rätt roterad och det i sin tur berodde på att inner bak inte arbetade ordentligt fram och ner utan gled lite upp. Det var ingen riktig framåtkänsla i halten utan det kändes som om Bröta backade av och föll ut på ytterbogen istället för att gå in i en öppna. Ja jag lyckades inte lösa dessa blockeringar riktigt idag men det blev bättre och när jag lyckats glida runt mellan en något så när vettig öppna och sluta några gånger med hyfsad lätthet fick det vara bra. Ibland når man inte hela vägen fram under ett pass men istället för att bråka och bli ovänner får man ibland vara nöjd med det lilla. Vi tar nya tag imorgon.

Mira var alldeles otroligt duktig i det stillastående arebete idag så det blev väldigt kort. Med henne jobbar jag i groundwork-position och jag försöker först bara hitta en sökning fram och ner och lateral böjning och ställning. Jag vill se att en ställning i nacken får effekt i höften, dvs att inner höft går fram och ner. Sedan ber jag om en lite öppna med sökning fram och ner och därefter en liten sluta och sökning fram och ner. Slutorna har ju länge varit vår akilleshäl och Mira har dragit upp huvudet och tappat framåtbjudningen. Idag lyckades vi dock även med slutor med fin sökning fram och ner och lösgjordhet. Fantastiska Mira! Det stillastående arbetet har gjort en så otroligt stor skillnad på Mira. Nu är vi många gånger bättre på det än vad vi var innan jag åkte till Tyskland! Ja det hjälper förstås att jag själv är så mycket säkrare på det efter all övning med Bröta hos Celina.

#ridkonst

Jag och Celina diskuterade förstås mycket hästträning och pedagogik när jag var nere som månadselev och jag tror att något av det viktigaste för mig var det faktum att vi diskuterade att man måste träna sin häst och inte bara förutsätta att hästen gör. 

Ja det låter väl självklart men hur många har inte blivit frustrerade/irriterade/arga på sin häst för att den inte gör som jag ber när den har gjort samma sak tusen gånger innan? Ja det här är ju ett problem som lätt kan uppkomma med hästar vi har en nära relation till. Ju närmare man är desto lättare är det att anta eller förutsätta att hästen ska göra det man ber om för man känner ju sin häst och "vet" att den kan. Med en träningshäst som bara ska utbildas är det betydligt lättare för där går man in mer objektivt och tittar på vad hästen kan och sedan går man därifrån vidare. Med sin egen häst kommer hjärtat och en massa känslor in. Hur fånigt det än kan låta så kan det komma in känslor i form av "om min häst bara älskar mig så gör den det jag ber om" och "min häst tycker inte om mig om den inte gör som jag säger" och det kan leda till att man känner sig ratad och då blir man förstås ledsen och frustrerad. Men hästen vet inte varför vi upplever stress, den bara reagerar på att vi är stressade och då går allt ännu sämre. Vi kan tycka att vi har tränat på just det här hur lång tid som helst och det har fungerat utmärkt i flera veckor nu så då ska det banne mig fungera för all framtid! Ja det är mycket tankar och känslor som kan fara igenom huvudet under träningen och jag har fallit i denna fälla hur många gånger som helst med Bröta.

Bröta är ju min första häst och vi har en sådan historia med höga berg och djupa dalar. Hela våren har varit en berg  och dalbana av fina perioder följt av stressperioder. Så här i efterhand inser jag att det är jag som varit problemet och att det till stor del berott på att jag har förväntat mig att Bröta ska göra det vi kan och när det inte har hänt så har jag lätt blivit irriterad. Söta Bröta är ju en mycket känslig dam och hon känner denna irritation och då blir hon olycklig och stressad för att matte är olycklig. Bröta vet ju inte varför jag är oharmonisk men hon tar efter min känsla direkt och så är vi i en nedåtgående spiral.

Sedan jag kom hem från Tyskland så har jag dock gått in och tränat mina hästar med ett helt annat mentalt lugn. Jag känner mig trygg i vad jag kan och jag är helt på det klara nu med att jag inte ska förvänta mig något utan jag måste se mina hästar där de är just idag och träna därefter. Det spelar ingen roll om vi gjort något tusentals gånger för just idag kanske jag är extra stel eller så är hästarna lite trötta pga väder eller insekter eller vad som helst. Varken vi eller hästarna är maskiner och vi kan inte prestera på samma nivå varenda dag. Det går upp och ner men så länge nivån sakta ökar över tiden så får man vara nöjd.

Det är fantastiskt kul att träna och så fort det blir problem nu med något som vi "borde" kunna så går jag in i tänket varför är det svårt just nu? Hos Celina jobbade vi jättemycket med min känsla för vad som händer i hästens kropp och nu med min nya mentala attityd går jag alltså på upptäcksfärd i mina hästars kropp så fort något inte fungerar. Jag vill ta reda på varför det är svårt och i vilken del av hästen som blockeringen sitter. Hästen bråkar inte med oss utan gör så gott den kan. Den är aldrig "dum" utan det är vi som måste försöka oss på att förstå vad som händer i kroppen och varför något inte fungerar. Kommer jag igenom nacken, är bröstkorgen roterad, går inner höft fram och ner osv, osv? Handen ger värdefull information och därefter får jag agera utifrån vad jag känner. Det är så spännande att hela tiden träna och försöka bli bättre och bättre på att analysera blockeringarna och åtgärda dem. När man väl har åtgärdat blockeringarna så kan hästen hlet plötsligt göra det man ber om. Utmaningen är att hela tiden öka på tiden man har en lösgjord häst. Så otroligt spännande arbete!

Med min nya mentala attityd så får jag också helt fantastiska träningspass med min hästar. Med söta Bröta började jag idag stillastående från utsidan och jobbade med öppnan och slutan. Sedan satt jag upp och gjorde samma sak och därefter skritt på volten och öppna och sluta. Jag har dessutom börjat jobba lite med skrittpiruetterna och skolorna på raka linjer. Än så länge håller vi oss på raka linjer mitt på banan. Att jobba ute vid staketet blir lite svårt just nu då "väggarna drar". Travarbetet är också igång med skolor på volten. Bäst av allt - Bröta har varit kolugn sedan vi kom hem från Celina.

Jag bli så imponerad av min söta lilla Mira. Med tanke på hur stel hon var efter sin sommarvila så har hon mjuknat något helt oroligt. Med Mira måste jag verkligen gå på upptäcksfärd i kroppen och mjukt och försiktigt lösa upp blockeringar och komma igenom hennes ryggrad. Det gäller bara att vara mjuk, försiktig och tålamodig och i utbyte får jag Miras förtroende. Jag känner verkligen att hon litar på mig när jag guidar hennes kropp och att hon vet att jag inte kommer rycka och dra utan vara mjuk. Vi har ju haft lite problem med slutorna på longen men idag lyckades jag till och med få henne att börja söka fram och ned i travslutorna! Det är helt fantastiskt för oss och Mira fick många pussar idag efter passet!

Öka volten och öppnan hör ihop liksom minska volten och slutan. Detta är de naturliga rörelserna och det är så självklart. Eller är det? Jag fick ett mail för ett tag sedan om jag kunde förklara hur jag menade och jag stöter lite då och då på missuppfattningen att det är tvärtom. Tyvärr har vi en allt mer stillasittande livsstil och det påverkar våra kroppar och hur vi rör oss. Vi blir stela och tappar bort det naturliga rörelsemönstret och tills slut blir det en vana så att vi inte alls förstår att något är fel. Även om vi får veta att det är fel så är vi så fast i våra mönster och argumenterar för hur vi har rätt trots att det tappat all naturlighet. Men så är det, det som känns vant känns ”rätt” oavsett hur fel det kan vara. Jag ska försöka mig på att logiskt argumentera för naturligheten.

Nu kommer jag alltså att beskriva FELET: Missuppfattningen ibland är alltså att öppnan är detsamma som att minska volten för i öppnan skall bogarna innanför spåret och då tycker man att man därmed minskar volten. Likaså är missuppfattningen i slutan att man ökar volten för då ska bogen utanför spåret och då måste volten öka? Ja då har jag beskrivit felen och missuppfattningarna och de uppkommer för att man rider hästen på bogarna. Man fokuserar bara på framdelen av hästen och har glömt bort att motorn sitter bak. Att rida hästen på bogarna är dock väldigt ohälsosamt och kan aldrig ge en mjuk, stark häst som villigt utför det man ber om. Det är alltså dags att fokusera om, fokusera på motorn, dvs på bakdelen!

Till min hjälp och för att förtydliga har jag min lilla bananhäst. Det är en väldigt liten häst men den har en väldigt fin böjning som den håller genom hela passet. Alla har ju säkert hört eller kan åtminstone intuitivt förstå att vi kan behålla samma böjning och bara vrida runt mellan skolorna. Det är bananhästen väldigt bra på! Bytet mellan skolorna sker genom att vrida runt tyngdpunkten (POW= point of weight).

Vi börjar med något lätt, bended straight, dvs böjning på en rak linje.

Sedan vrider vi runt till en öppna. Öppnan börjar vi med för att där aktiverar vi inner bakben. Vi vill att inner höft går fram och ner, att bröstkorgen roterar så att utsidan blir lite högre än insidan och att den lyfts upp så att vi får en fri ytterbog. Givetvis bär hästen med båda bakbenen men vi skolar alltså inner bakben mest. Inner bakben måste alltid vara med för om vi tappar inner bak så kommer inner höft inte att gå fram och ner och vi får ingen bröstkorgsrotation och ingen ordentlig bärighet. Därför är det så viktigt att börja med öppnan!

Men hur var det nu med att öka volten och öppnan hör ihop? Jo om vi tittar på lilla bananhästen så ser vi i öppnan att visst, bogen går inåt men framför allt så går bakdelen utåt! Bakdelen sa vi ju är motorn och den måste alltså öka volten lite för att vi ska få en öppna. Vår kära bananhäst har alltså visat oss en naturlig rörelse och den gör det så bra för att den har precis bibehållen böjning och vrider bara runt sin tyngdpunkt för att gå över i en öppna. Öppnan och öka volten hör alltså ihop! Eller jag kanske borde säga tvärtom, att öka volten och öppnan hör ihop för öka volten är ju det vi gör först med våra unghästar och outbildade hästar. Det är en ökning av volten som så småningom leder till öppnan. När hästen kan öka volten med bibehållen böjning så är det bara att en dag be om en ökning men stanna kvar på det voltspår som ni är på och då får ni en öppna.

Ok, men någon kanske invänder att man bara flyttar framdelen och låter bakdelen gå kvar på spåret? Min lilla bananhäst blev inte så glad när jag bad om det…

Ja, alltså om du bara vrider runt tyngdpunkten så går hästen av på mitten… Sen går det förstås att rida en öppna där bakdelen går på ett rakt spår och framdelen innanför, men då har man även flyttat tyngdpunkten. Det är viktigt att utgå från sina referenspunkter, vare sig det är tyngdpunkten eller det voltspår du jobbar med. Om du inte vet vart du är hur vet du då vart du ska?

Men då är det dags att gå över till slutan. I slutan aktiverar vi ytter bakben. För en korrekt sluta måste vi dock även ha med inner bakben! Om inte inner bakben kliver fram och ner och arbetar ordentligt kommer vi inte heller att få en riktig sluta. Därför är det så oerhört viktigt att först aktivera inner bak och därefter lägga till ytter bak och gå över i slutan. Det är bärigheten det handlar om och vi vill ju bygga upp våra hästar och få dem starka och smidiga.

Bananpållen behåller sin fina böjning och vrider bara runt till en sluta. Vi ser då att bogarna går lite ut men framför allt så går bakdelen in och minskar volten lite. Att minska volten hör alltså ihop med slutan. När hästen kan minska volten på ett bra sätt ber vi den att minska men så stannar vi bara kvar på det spår vi är och får då en sluta.

Återigen, bananpålle blev inte så glad när jag bad den att ta in bakdelen men bli kvar på spåret med framdelen. Hästen är en helhet och du vill ha en mjuk, fin böjning genom hela hästens kropp. Det säger sig självt att vi inte bör böja de olika delarna av ryggraden i olika grad, utan håll alltid en jämn böjning från nacke till svans.

Då hoppas jag att det naturliga nu även känns logiskt? Sen är det förstås en annan sak att utföra det praktiskt. Men om man åtminstone vet vart man vill så når man målet till slut bara man jobbar hårt.