Under veckan som gått har jag fått några riktiga uppenbarelser i ridningen med Bröta. Jag har fokuserat på att sitta vettigt och att ha Bröta mellan hjälperna. Jag tänker att jag är hjorden av hästar runt Bröta och hon ska stanna på sin plats (dvs mellan mina hjälper). Hon får inte gå emot eller springa ifrån mina ben, min sits och tyglar utan stanna precis i mitten. När hon inte är mellan hjälperna är det i regel för att hon 1) springer ifrån min sits eller 2) faller ut på ytterbogen. Om hon springer ifrån sitsen sätter jag mig lite fastare, mer neråt och säger stopp, spring inte ifrån mig utan stanna i min sits. Lyssnar hon inte är det halt som gäller och så gör vi om på nytt och ser om vi kan gå tillsammas. Om hon faller ut på ytterbogen tänker jag mig att jag är den där hästhjorden och jag fokuserar på att min ytterarm går fram, fram, fram och inte utåt. Samtidigt lägger jag på yttre indirekta tygel och ber ytterbogen att kliva fram och inte ut. Jag tänker mig att jag ramar in var Bröta får gå och det fungerar otroligt bra! Denna mentala bild ger jättemycket! Men räcker inte det så blir det stopp och så prövar vi på nytt. Bröta får inte ignorera mina hjälper utan om jag ber om något så vill jag ha en reaktion. Det är ok att det blir fel svar men inte att ignorera mig. Jag har även jobbat lite med att stanna och starta för bara mina viktförskjutningar. Än så länge får jag hjälpa till med rösten en hel del men det arbetet går framåt. Jag jobbar förstås mycket med min sits och att kunna rida primärt för sitsen och när jag har henne hyfsat mellan hjälperna svänger vi runt fint mellan öppna och sluta för sitsen. Just detta att känna att min kropp ramar in hästen har hjälpt mig väldigt mycket, uppenbarelse 1.

Igår hade jag ännu en uppenbarelse (nr 2) och den fick jag i det stillastående arbetet till höger. Det är ju där vi har haft problem men det har sakta men säkert blivit bättre och bättre. Igår när jag satt på Bröta flyttade jag ytterskänkeln längre bak än vad den brukar vara och voila så gick det fantastiskt lätt att glida runt mellan öppna och sluta. Det var alltså mitt ytterknä som hållit emot! Den som följt mig ett tag vet att jag i våras presenterade den värsta fienden till min sits: mitt ytterknä. (http://ar-bloggen.bloggplatsen.se/2014/06/25/10762658-oppna-sa-latt-eller-ack-sa-svart/) Jag har väl lite tappat bort det med tiden men nu blev det så hiskeligt uppenbart att jag hållit emot med vänsterknäet. Receptet i våras var att flytta bak ytterskänkeln lite mer och det var rätt även nu. Funkade fint även när vi började röra oss. Dessutom fokuserade jag jättemycekt på min sits och så fort Bröta föll ur rättade jag till min sits, tänkte på min inre hästhjord och voila så var Bröta tillbaka i min sits. Jag fick till några riktigt härliga varvbyten också där jag bara sänkte ner det andra sittbenet och därigenom bad om böjning till andra hållet och hon stannde fint i min sits, böjde om och bytte varv utan att springa iväg. Så underbart det är!  Då bli jag ännu mer taggad att fokusera på ridningen vilket jag ska göra detta år.

Min sambo får förstås höra om all härliga detaljer och han gjorde en ganska fin liknelse. Han sade att på sin tid hade Anja Pärsson fått nya skidor men det kändes inte riktigt bra till at börja med. Då la de en silvertejpbit på ena bindningen och vips var den där bra känslan där igen och skidorna passade. Jag jobbar för att kunna hitt min egen silvertejpbit i hästträningen. Jag vill så djupt in i alla detaljer att den lilla silvertejpen gör skillnad även för mig. Vi är på väg men har förstås lång väg kvar att vandra. En sån härlig promenad det blir!

#ridkonst