Nu närmar det sig... Ja vadå? Jo min Gotlandspraktik! Nu är färjan bokad och jag ser så enormt mycket fram emot min praktikplats. Det ska bli underbart att återse alla härliga människor och djur på Gotlands ridakademi. Det är hårt arbete men vi har så roligt tillsammans och man lär sig så ofantligt mycket!

Jag ser verkligen fram emot att komma tillbaka in i Gotlandsbubblan, där tiden har sin gilla gång och man på något sätt blir lite isolerad från omvärlden. Där 90 km/h är högsta hastighetsgränsen på vägarna, solen skiner mest hela tiden och stadsstressen bara rinner av en. Jo jag inser nog att jag har mitt rosa filter på när jag tänker på Gotland men ibland får man vara lite nostalgisk och bara känna ren och skär lycka.

Idag har Bröta fått en kiropraktisk behandling. När jag stod och borstade Bröta innan behandlingen testade jag "ischiasgreppet" och där var ingen reaktion, så för några sekunder började jag tvivla på om jag tagit fel? Men det gick snabbt över för jag vet att Brötas motvilja tidigare inte var inbillad. Bröta har ju fått stå nästan två veckor nu så kanske har lite vila hjälpt.

När kiropraktorn kom så kände hon igenom Bröta och det var lite smågrejor som behövde justeras, bl.a höger bäcken där ischias-problemen kommer ifrån. Hon sa också att det ibland bara är vid vissa rörelser som nerven kläms ihop. Bröta fick först lite akupunkturnålar för att få musklerna att slappna av och därefter kiropraktik. Eftersom det inte vara så illa så räckte det med vila idag och redan imorgon kan vi börja med lätt träning. Det ser jag verkligen fram emot!

Eftesom jag igår funderade lite runt sadel och barbacka kom jag ju osökt in på funderingar om kapsonen - detta fantastiska verktyg.

Om jag jämför med när jag senast red i sadel så var det ännu längre sedan jag red eller marktränade Bröta med ett bett i munnen. Jag hade stångbett och kapson på Bröta då jag kom till Gotland, men ganska snabbt insåg jag att vi hade skippat själva inlärningsdelen gällande hjälperna så det var mer lite dra i tygeln så löser det sig nog... Nä det duger förstås inte under Celinas allseende ögon så det var bara gör om, gör bättre. Och det blir så otroligt mycket bättre om man gör det ordentligt från början, men man behöver förstås få veta hur man göra också. Det fick jag hjälp med av Celina och vi började lära in både tygel- och skänkelhjälper från marken. För att vara säker på att det verkligen var tygelhjälpen som Bröta förstod och inte att hon svarade slumpmässigt på något sätt när jag drog i tygeln så tog vi bort bettet. Det behövs ju dessutom inte alls i groundwork. Jag har därefter bara fortsatt i kapson för att veta säkert att Bröta förstår och svarar på hjälperna.

När hästen svarar på tygelhjälperna och söker sig självmant ut mot yttertygeln kan man sätta in ett bett. Då behöver man inte dra hästen i munnen för den är redan så välskolad. Bröta och jag är snart där, men jag kanske fortsätter i kapsonen ännu lite längre. Vi får se, och behövs bettet så kommer jag att börja använda det igen. Jag är inte rabiat för eller mot bett utan varje ekipage får tillsammans hitta utrustning som passar just för dem, där och då.

Jag insåg precis att det var väldigt länge sedan jag red i en sadel. Även om jag red mest barbacka på Gotland så red jag ett par gånger i sadel strax innan jag åkte hem i slutet av augusti. Sedan dess har sadeln hängt oanvänd i sadelkammaren. Jag tar bara fram och putsar den emellanåt så den ska hålla sig fin.

Anledningen till att jag slutade använda sadeln var att Bröta spände sig med sadeln på. Nu är jag tämligen övertygad om att det berodde på hennes ischiasnerv, men då trodde jag att antingen passade inte sadeln längre eller också kunde jag helt enkelt inte rida i sadel längre. Anledningen till att jag fortsatt rida barbacka är den fenomenala känslan. Det är ju ingenting i vägen (ok, jo jag brukar sitta på ett schabrak för att inte bli så smutsig) som kan störa överföringen av hästens rörelse upp till min sits. Jag känner väldigt små rörelser och kan agera efter det. Jag kommer alldeles säkert att sätta på sadeln igen någon gång, om inte så bara för att känna om det blir någon skillnad. Jag har ju en bra sadel, en Epona (gamla Bent-sadeln), så det är ju inte så att sadeln hämmar min sits, utan jag får en bra sits och rätt stöd. Men jag får väl även erkänna att det är lite av lathet som jag inte lägger på sadeln. Det är så lätt att bara dra på kapsonen, lägga ett schabrak på ryggen och sitta upp. Snabbt, smidigt och lätt!

Så småningom kommer jag dock att köpa nya Bent-sadeln (Stubben) för de är rent gudomligt bekväma och där är känslan verkligen som om man satt barbacka. Sadeln är ett alldeles utmärkt verktyg för en hyfsat skolad sits, men alltså inget för en nybörjare.

För övrigt har jag fått en kiropraktortid till Bröta på fredag så snart ska hon slippa sina besvär (för den här gången åtminstone).

Även när du inte tränar din häst kan, eller snarare kommer du att, indirekt träna dig själv. Om du konstant går med en axelremsväska på samma axel kommer det med tiden att resultera i ojämnheter. Kanske du drar upp den axel som väskan ligger på så att den inte glider av?

Alla de kroppsliga mönster som vi har på backen kommer vi att ta med oss upp på hästen, och om det är större snedheter/ojämnheter/stelheter så kan det vara så att vi måste arbeta med dem utan häst. Det kan behövas en kiropraktor/naprapat/osteopat eller liknande. En mycket sned ryttare kommer med tiden att överföra sina snedheter till sin häst för hästen måste kompensera ryttarens obalanser genom att själv spänna olika delar av sin kropp.

Härom dagen när jag gick hem från jobbet började jag fundera på mina höfter. Vi vill ju att hästens inre höft går fram och ned när benet går fram och precis likadant vill vi ju själva gå. Jag själv har en stelare högersida och en mjukare vänstersida, och när jag gick kände jag större rörelser i högersidan. Igår åkte jag skidor och där är det ju mycket höftrörelser. I min stelare, starkare högersida hade jag betydligt lättare för att skjuta ifrån än min mjukare, svagare vänstersida. Dock upplever jag att min mjukare vänstersida ofta har bättre teknik. Tekniken får kompensera för styrkan.

Även på hästryggen är min vänstersida mer teknisk och följsam än den stelare högersidan. Stelheten är väl förstås även något som hindrar en mjuk och följsam teknik. Först måste man bli medveten om sina snedheter och stelheter och därefter kan man börja jobba med dem.

Vid träningen av våra hästar vill vi få hästarna lösgjorda, dvs får bort spänningar, stelheter och knixar. Vi vill ha en ryggrad där kotorna ligger som på ett pärlband, rakt i linje med varandra och med rörlighet mellan kotorna. Vi vill ha mjuka muskler som kan både slappna av och spännas, där böjare och sträckare samarbeter. Vad vi inte får glömma är även den mentala lösgjordheten.

Här är ju inte alla ekipage men man får jobba med sina stelheter och det gör man alldeles utmärkt t.ex på volten i groundwork. Man kan aldrig med våld tvinga bort en stelhet utan man får långsamt, mjukt och försiktigt locka kroppen till att mjukna. Som Bent uttryckte sig i somras, en häst är i regel inte för svag för en viss rörelse, utan för stel.

Är hästen inte lösgjord så spelar det ingen roll hur mycket man än försöker piaffera, samla, etc. etc, vad man nu försöker göra för det blir ändå inte bra. Innan man kan ge sig på något sådan måste man först få hästen lösgjord, och när det är gjort så går det andra som en dans. Det märktes så otroligt tydlig på Hanna-kursen när Bröta och jag var helt lösgjorda och jag bad om samling i traven genom att bara slappna av och öppna sitsen. Jag bjöd Bröta att komma upp och hon fyllde upp min sits utan minsta tvekan eller problem. Så häftigt! Tyvärr märks det förstås nu att hennes ischias är tillbaka för nu fungerar det inte alls... Med smärta kan man inte vara lösgjord.

En av Celinas studenter uttryckte sig så här: "This is a very simple principle - without suppleness, we are just going nowhere." Det är så sant som det är sagt.

Idag har jag suttit och tittat lite på filmklipp från i somras, när jag var på Gotland. Det är så roligt att se för jag ser vilken otrolig utveckling som har skett sedan dess, i både mig och häst. Jag är själv mer medveten om min kropp och jag har jobbat mycket på min sits så den är både känsligare, mer precis och mer avslappnad nu. Min hästögon är också utvecklade och jag ser bättre om rörelsen är korrekt eller inte. Bröta har blivit mjukare och mer samarbetsvillig, och är betydligt mer rakriktad nu än då.

Jag funderar på det här med utveckling och det är tyvärr inte så självklart med utveckling. När jag själv började rida på ridskola var det ju en period när jag utvecklades mycket och började lära mig att rida, men sen hände inte så mycket mer. Utvecklingen nästan avstannade. Ja, det hände väl säkert lite grand men i princip kom jag inte vidare. Det är ju klart att det kan vara svårt på en ridskola, men jag ser även denna avstanning av utvecklingen hos privatryttare. Om man rider runt lite i skritt, trav och galopp och är nöjd med det, toppen! Alla har självklart olika mål med träningen och bara man själv avgör om man trivs som det är, men alla de som betalar dyrt för olika lektioner måste väl ändå vilja se resultat av det? Jag har svårt att förstå att man spenderar massor av pengar men inget händer. Då måste man väl kunna hitta en tränare som passar bättre för sig och sin häst?

Just nu sitter jag och slösurfar häst och akademisk ridkonst och drömmer mig bort. Det är ju det som är så bra med drömmar, det finns inga gränser, förutom de du själva sätter.

De lite mer jordnära drömmar som jag har är en andra häst utöver min lilla söta Bröta, ett bra stall som både jag och hästen trivs i när jag är tillbaka från Gotland och jag drömmer om hur roligt det ska bli på Gotland. Vilken utveckling Bröta och jag kommer att ha!

Ska jag bli ännu djärvare i mina drömmar drömmer jag om en egen hästanläggning där jag kan ha flera hästar, hur jag startar och utvecklar ett livskraftigt företag inom akademisk ridkonst och kan få sprida denna fantastiska konstform även till andra och hur jag själv blir skicklig både som hästutbildare och människoutbildare.

Drömmar är till för att drömmas, men kom ihåg vad de säger: Be careful what you wish for, you just might get it!