Oj jösses, imorgon åker jag hem till Göteborg! Vad var det som hände? Hur gick tiden så fort?! Hur kan ett halvår på Gotland kännas som om jag precis kom? Jag får väl konstatera att tiden går fort när man har roligt. Givetvis har det varit bitvis tufft. Det är hårt arbete men oj vad det är värt det! Jag har fått en så otroligt bra utbildning med mig hem i bagaget och jag ser fram emot att så småningom dela mina kunskaper med alla er därute.

Nu är bilen packad, rummet städat, hästarna avmaskade, transporten ströad och försedd med hösilage. Nu är det snart dags för mig att krypa till kojs och påbörja en ny period i mitt liv, med nytt jobb och numera två hästar. Vi får väl se vad som väntar i framtiden, men jag är säker på att det blir bra!

Jag hoppas att ingen har missat att Bent Branderup och Christoffer Dahlgren har gjort en video där de visar ett groundwork/longer-prov? Det var precis rätt ögonblick för mig att få den för jag och Bröta ska ju göra detta test i december på vår första Bent-kurs.

https://www.youtube.com/watch?v=FpMJun0PvvQ&feature=youtu.be

Hästar är så ofantligt vänliga och storsinta djur. De står ut med oss trots alla våra fel och brister. De har inte själva valt att leva sin liv med oss människor utan det är vi som väljer åt dem. Därför förtjänar de den största respekt och vår kärlek. De förtjänar en matte eller husse som tycker att just den hästen eller hästarna är världens bästa.

Varför går det då så ofta fel? Varför hör man så ofta dumma häst, jä**a häst, det var hästens fel, den vägrar samarbeta etc, etc? Varför ser man hårda tygelryck och sparkande sporrar? "Nu ska den lära sig veta hut!" Betyder det att ägaren är "ond"? Nej, jag tror att ägaren ofta är fast i ett ekorrhjul, en nedåtgående spiral som han eller hon inte kan ta sig ur. Man saknar helt enkelt kunskap för att ta sig ur situationen. Där förståndet går ur tar våldet vid. I ren frustration över situationen prövar man den sista utvägen - våld. Givetvis kommer detta aldrig att hjälpa. Visst, man kan piska en hel del hästar till lydnad, göra robotar av dem, men det kan aldrig bli något angenämt av det.

Det finns förstås sätt att ta sig ur situationen. Ta hjälp! Lär dig att kommunicera med din häst och se till att ni kan ha roligt ihop! Jag tror att just det att kunna känna glädje ihop med sin häst är det absolut viktigaste för all träning. Om ni är kompisar så hjälper ni varandra och tar hand om varandra, och utvecklas tillsammans.

Och så kommer den lilla brasklappen förstås: hästar är levande varelser med olika personlighet. Givetvis kan en häst vara sur och ovillig en dag och faktiskt inte vilja vara med. De är ju inte en enorm ocean av kärlek som konstant flödar över oss. Det är ju inte vi människor heller. Min söta lilla Bröta kan lätt "räcka fingret" åt mig och säga nej tack, inte idag. Oftast beror ju dock det på mig själv, är jag trött, sur och ledsen, ur balans? Ja men då kanske inte hon vill träna med mig utan det kan få räcka med lite borstning. Om inte jag är där i ögonblicket så är inte Bröta det heller. Hon är en sträng lärare men belönar sin elev rikligt när eleven börjar fatta...

Idag har jag besökt ett seminarium om frihetsdressyr, hållet av Rebecca Dahlgren. Både Rebecca och Christofer har varit här på Gotland och hållit helgkurs under lördagen, i frihetsdressyr och akademisk ridkonst. Men idag var det alltså dags för ett teoretiskt föredrag.

Rebecca fick låna en häst att visa på och hade dessutom två av sina elver med hästar till hjälp. Först gick de igenom hur man börjar, med att backa hästen. När hästen gör som önskat säger man tack och sätter sig ner på huk vid hästen och man önskar då att hästen sänker huvudet och står lugnt med sin människa. Därefter börjar man gå baklänges och tar med hästen genom att med sticken toucha ytterbogen (Stick = den pinne man använder). Man vill att ytter fram kliver fram och runt inner framben. Vi fick även se hur man börjar "parkera" sin häst så att man kan ställa den och gå iväg en stund, hur man vänjer hästen vid stringen (snöret på sticken) och hur man får hästen att följa även i trav. Vi fick även se "nosvolter" som hjälper hästen att komma till rätt böjning. Man ber hästen flytta undan inner framben och mjukna för att skapa böjning i hästens kropp. Nosen är i princip stilla och hästen rör sig runt nosen, därav namnet nosvolt. Vi fick även prov på hur man bugar med hästen. Jätteintressant och pedagogiskt förklarat!

Efter detta kom ett rent teoretiskt pass om horsenalities, dvs hästars personlighet. Jag har ju börjat läsa lite om detta så det var precis rätt tillfälle att få höra mer, och man kan bara nicka lite småleende på beskrivningarna och inse att japp, där har vi min häst. Sen är det givetvis inte så att det endast finns 4 olika hästpersonligheter utan det finns förstås miljontals kombinationer. Right Brain extrovert - osäker häst som tydligt agerar ut sina känslor. Har svårt att stå stilla och lätt för att resa sig på två ben. Mitt lilla yrväder i ett nötskal när jag köpte henne. Men det lustiga var att min stallpraktikant-kollega trodde att Bröta var en left brain extrovert, dvs en självsäker, utåtagerande häst. Hon har förstås inte sett hur Bröta var tidigare och jag tar det som ett gott betyg på vår gemensamma utbildning!

I slutet av föredraget fick vi även pröva lite med mänskliga hästar och det var riktigt intressant. Det blev tydligt hur stor "pressen" är när man står upp jämfört med när man sätter sig på huk när hästen gjort något bra. Har aldrig tänkt på detta innan, men så fort min människa satte sig på huk var jag som mänsklig häst på väg fram och ned i min egen kropp. Det var en reaktion som bara hände och jag styrde inte alls över den. Om min människa stod kvar ståendes vid tacket blev det ingen sådan reaktion.

Ja det var riktigt intressant föredrag och det gav många nya insikter. Vad jag gillar med både Rebeccas och Christofers träning är att man söker mjukhet, lätthet, trygghet. Hästen är en kompis och ska behandlas därefter. Hästen får lära sig att komma till sin människa och var trygg där, inte att bli ivägskickad och uppstressad. Ja, jag får nog se till att åka till Hällekis och träna lite när jag kommit hem till Götet! Som lök på laxen jobbade jag lite med bugning på Bröta när vi kommit hem, och det gick riktigt bra! Vi var väldigt nära marken så det får man vara väldigt glad över!

Idag har Mira fått ytterligare ett pass med lastträning och det går fantastiskt bra. Nyckeln är att ge henne tid att hinna tänka över sin situation. När hon väl har fått göra det blir hon lugn och hänger med på vad jag ber om. Jag är ju van vid mitt yrväder Bröta som varit livrädd för transporten. Där har massor av tid och pengar lagts ner så nu tränar jag själv med Mira och ser till att det blir rätt ända från början.

Det första passet som jag skulle lastträna med Mira varade bara 10-15 minuter och fick därefter avbrytas pga blixtar och dunder. Då bara blåvägrade Mira att gå på transporten och tyckte den var väldigt läskig. Hon visar dock bara sin rädsla genom att stanna och inte röra sig en millimeter. Inget gnäggande, bajsande, ställa sig på bakbenen, hysteriskt rusa in för att därefter lika hysteriskt rusa etc, vilket fanns i lilla yrvädrets repertoar...

Nja, det vara bara att tänka om. Jag kunde inte få henne att ta ett steg framåt. Andra passet tänkte jag att jag kanske bara skulle vänta ut Mira, men jag insåg efter en stund att jag skulle kunna sitta på transporten hela dagen. Istället bad jag Mira gå i cirklar runt om mig och långsamt närmade vi oss transporten. Slutligen råkade en framhov daska i lämmen och då överöste jag Mira med beröm. Därefter var det nya cirklar och till slut så var en framhov uppe på lämmen. Massor med beröm! Vi fortsatte ännu en stund tills båda framhovarna slutligen stod uppe på lämmen.

Det tredje passet började jag som pass nummer två, med cirklar och närma mig lämmen. Det gick snabbt så var båda framhovarna återigen uppe på lämmen. Med lite lock och pock och mycket godis stod till slut hela hästen inne i transporten. Jag har en enhästarstransport med fronturlastning och hela tansporten är vidöppen så det var inte så jätteklaustrofobiskt. Det var bara att gå igenom transporten några gånger och därefter be henns stå stilla i den.

Pass fyra började med att gå igenom transporten några gånger. Därefter gick vi på och backade ut, och tog några steg framåt och några tillbaka. Halvägs in, backa, gå fram några steg etc. Iblannd gå ut genom fronten och ibland gå ut genom att backa. Slutligen bad jag Mira stå stilla inne i transporten medan jag började röra mig runt hästen. Det var återigen superläskigt, men jag gav bara tid och berömde mycket och till slut kunde jag gå runt på båda sidorna och även flytta Mira lite i sidled så att jag skulle få plats där jag gick.

Idag gjorde vi pass nummer fem. Jag började med att gå på transporten och stanna och det var inga problem alls. Därefter gick vi på, stannade och gick några steg fram och några bak. Därefter började vi gå in i transporten bakvägen, via frontlämmen. Lite småskumt sa Mira men efter några minuters betänketid var det ok. Vi gick runt genom transporten några gånger, därefter stannade vi och backade. Jag backade dock inte hela vägen ur fronten pga att det är en sväng. Det får bli vid något annat tillfälle. När det var ok gick vi tillbaka in som vanligt genom transporten och jag satte på frontbommen. Läskigt, men efter en stund var det ok igen. Då kunde vi börja be om något steg till framåt så att vi kom ännu närmare bommen. När frontbommen var ok började jag röra mig längs hästen mot bakbenen och skramlade lite med bakbommen. När det var ok satte jag fast bakbommen. Därefter lastade jag ur, upprepade alltihop en gång till och avslutade därefter.

Nästa pass planerar jag att stänga frontlämmen och lasta på. Går det bra så stänger vi även baklämmen och då står hon på transporten. Därefter är det dags att köra! Får se om det blir nästa pass eller om Mira vill vänta ytterligare ett pass på det. Hon berättar med sitt kroppspråk vad som är ok och vad som är för läskigt. Det är bara att lyssna så får hon själv bestämma takten!

Vad är det viktigaste i all form av hästträning? För mig är det att jag och min häst tillsammans kan känna glädje över träningen och har roligt ihop. För mig är det självklart att både måste tycka det är roligt. Jag vill ha en häst som har åsikter och inte är rädd för att uttrycka dem, jag vill ha en tänkande häst, jag vill att hästen helt enkelt sjuder av liv och att det spritter i kroppen på den när det är dags att träna. Ett litet bocksprång då och då tar jag bara som en sprittande livslust. Jag vill alltså inte ha en "robot" som alltid bara gör exakt som jag ber om för den vet att det inte är lönt att protestera även om den egentligen inte vill vara med. En sådan robot-häst stänger av mentalt istället och kapslar i sig i sinnet någonstans långt, långt borta under träningen. Detta tycker jag är tragiskt att se... Därmed inte sagt att jag vill ha en ouppfostrad häst. Det finns vissa regler som man alltid måste förhålla sig till och som aldrig är diskutabla. Uppfostran är en sak och träning en annan. I träningen ska vi ha utbyte av varandra och såväl som hästen lär av mig så lär jag av hästen.

Jag har tänkt mycket på hur man på bästa sätt tränar olika individer eftersom Mira och Bröta är så olika i sättet. Dessutom har jag en liten träningshäst som är som Mira men ännu mer extrem. Bröta har ju alltid varit väldigt full av åsikter och då hon är extrovert så kommer alla känslor ut, de bara spiller över så fort det blir för mycket och man behöver egentligen aldrig fundera över vad hon tänker för hon visar så tydligt. Mycket stress och lätt att bli rädd. Där handlar det om rutiner, upprepa och skapa i trygghet att veta vad som kommer. Mira är introvert och skulle jag pressa henne för mycket så stänger hon bara av mentalt och försvinner iväg. Det blir inga "stora ord" utan hon bara försvinner. Med Mira är tricket istället att skapa intresse, berömma mycket och hitta på nya saker hela tiden och variera träningen. Lite tvärtemot det sätt som jag tränar eller åtminstone tränade Bröta i början. Min träningshäst är än mer extem än Mira och har verkligen frågat varför hon måste träna? Det var inte alls kul i början men med mycket beröm och lockande och pockande så har hon mentalt ändrat sig åt att nu vara intresserad av träningen. Skulle jag börja "bråka" och tvinga henne skulle det bara ha resulterat i än mer ointresse för träningen. Det är just förändringen i min träningshäst som gör mig så oerhört glad. Vi jobbar nu med varandra och försöker tillsammans, och även om det är lite svårt så prövar vi.

Dessa olika hästpersonligheter har fått mig att läsa lite mer om Parellis system för "horsenalities", och hur man ska träna dessa hästar på bästa sätt för att få just dem att blomstra och växa. Jag hittade två så underbara bilder av Parelli som jag bara måste visa. Första bilden är hästens grundpersonlighet och andra bilden visar hur hästen kan bli med rätt träning.

Bröta var "crazy"-hästen (Right brain extrovert) när jag började jobba med henne men har nu transformerats till "Calm". Mira, och framförallt min träningshäst, är Lazy/Stubborn (Left brain introvert) och de är båda på god väg mot "motivated". Vill ni läsa mer och få tips på hur man lägger upp träningen för olika hästpersonligheter så titta på www.parelli.com/horsenality

Ja då är det väl dags för några reflektioner om ARena, och det jag mest tänker på är hästens grundarbete, basic. Vad är egentligen basic? Det finns säkert många svar på det men för mig är det så enkelt som att lära hästen hjälperna och att få hästen att arbeta korrekt, dvs att hästens bakben kliver fram till tyngdpunkten, böjning och ställning. Detta låter så lätt men är i praktiken ser man väldigt ofta att det saknas bitar här. För egen del blir jag mer imponerad av att se en häst som på en "lägre" utbildningsnivå arbetar korrekt än att se någon jobba med "piaff" på en häst som inte ens kan böja sig. Och då är förstås frågan vad som är den lägre utbildningsgraden? Kan man säga att man är på en avancerad nivå om hästen inte ens kan böja sig pga stelheter? Det "piaff"-arbete som då utförs tillför ju inte hästens utbildning något. Hästen blir inte bättre av övningen. Ett gott basic-arbete tillför ju dock hästen något och gör den bättre. Jag lutar nog åt att ett korrekt utfört basic-arbete ändå är på en högre nivå än en bensprattelpiaff på en stel och ovillig häst. Det är min högst personliga åsikt men jag njuter mer av att se en häst i god form göra ett gott groundwork-arbete än av att se en piaff piskas fram.

Denna reflektion kommer ur att ha sett Christofer Dahlgrens teori-lektion med Saxo. Han visade hur han från grunden utbildar sina hästar med ledövningar/longering/groundwork till avancerad longering med levad. Det var väldigt imponerande att se med vilken lätthet allt arbete utfördes. Givetvis så ligger det enormt mycket arbete bakom!

Han började med att visa en ledövning där han gick baklänges och där hästen ska följa människan. När hästen följer går han vidare med groundwork eller longering och arbetar vidare därifrån och lär in hjälperna. Hans första fokus är att hästen ska vara avspänd och därefter strävar han efter lätthet för hjälperna. Jag gillar verkligen detta tänk! Jag har ju lärt mig Celinas system, vilket skiljer sig lite från Christofers system, men just det här med fokus på avspändhet och mjukhet genomsyrar bådas utbildning. Just ledövningarna är ju så enormt bra men jag tror att många tycker att det är lite för "lätt" för att faktiskt lägga tid på det. Men när man verkligen förstår syftet med ledövningarna så är de ju guld värda! Ledövningarna är grunden för basic och basic är grunden för din och hästens vidare utbildning. Utan en avspänd, mjuk och böjd häst kommer man aldrig vidare med någon kvalitet i sin utbildning! Länge leve basic!

#ridkonst

Såhär strax innan sju på morgonen är det alldeles kav lugnt på ARena. Inte en annan människa ser jag och hästarna står lojt i sina hagar och njuter av den än så länge behagliga temperaturen. Snart kommer det åter att myllra av folk och temperaturen ökar till riktigt hett. Men jag får väl ändå säga att bättre denna sol och värme än om det ösregnat och varit 10 grader. Det hade varit riktigt hemskt! Fast jag är riktigt imponerad av hur instruktörerna som arbetar ute hela dagen lyckas hålla fokus och leverera sina lektioner med samma skärpa och energi från morgon till kväll. Själv var jag väl mosig i huvudet när jag tittade på de sista lektionerna igår kväll.

Jag tror det bästa med festivalen är alla möten med människor, såväl nya som gamla bekantingar. Att bara få prata häst med folk som sysslar med samma sak som en själv. Det ger intressanta diskussioner och nya infallsvinklar. "Så här gör vi, medan någon annan gör så". Så får man fundera lite på vad som sägs och se om det går att inkorporera i sitt eget system eller om man låter det vara därhän. Jättekul! Jag ser redan fram emot nästa års ARena!