Både gårdagens och dagens lektioner för Celina har ägnats åt ridning. Om man jämför min ridning och mitt groundwork-arbete får man väl säga att ridningen är väl, nja, sådär... medan groundworkarbetet är riktigt bra. Givetvis vill jag att min ridning också ska bli bra och igår inleddes operation hitta skillnaden mellan min ridning och groundwork.

En uppenbar skillnad mellan groundwork och ridningen är att Bröta i groundwork tar hjälpen för böjning, när jag lägger pisken där insidans sittben skulle vara, medan hon i ridningen inte tar mitt sittben som böjningshjälp. I groundwork resulterar hjälpen i att bröstkorgen roterar och inner bak kliver fram och höften går ner. I ridningen har Bröta för länge sedan sprungit ifrån sitsen och kan därmed inte svara på hjälpen. Sagt och gjort, igår jobbade vi med att behålla Bröta i sitsen, och inte låta henne springa iväg. Högervarvet fick vi till lite hyfsat medan vänstervarvet var svårare.

Under natten sov jag på saken och kom fram till att det är mer grundläggande pusselbitar som saknas. Jag har svårt att hitta voltspåret i min egen kropp till häst, och om man inte har sitt voltspår som referenslinje far man fram och tillbaka från volten, och man har ingen aning om var hästen borde vara och hur hästen rör sig. Precis som i groundwork måste man veta sin placering för att ha något att utgå ifrån. Detta är det mest grundläggade som jag kan komma på som jag saknar i ridningen så därför ägnades dagens Celina-lektion åt sitsen och att hitta mitt inre voltspår. Vi började gå igenom hur Bröta gick och vilka delar som var på vilken plats, hur bakbenen rörde sig osv. Därefter var det dags att fokusera på min kropp. Vi började med att kolla av huvudet och nacken. Är de placerade på voltens referenslinje? Sedan kom vi till skuldrorna och bålen. Här fick jag en stor aha-upplevelse då jag insåg att min bål (i båda varven), från skuldror och ner til naveln roterar lite utåt stället för att rotera lite in och följa voltspåret. Från naveln och ner kände jag att jag satt i voltens riktning. För att hitta mitt inre voltspår behövde jag alltså linjera min egen kropp så att bålen pekade i samma riktning som resten av min kropp. Vi började med att "tända en lampa" i min navel och denna lampa pekar ut vägen, visar voltspåret. Därefter började jag sakta nerifrån gå upp längs ryggraden, kota för kota, för att be alla kotor lägga sig åt samma håll och peka dit min navellampa pekar. Strax under revbenen hade jag lite bråkiga kotor som inte ville hänga med resten av ryggraden men vi jobbade en stund med dem, bytte varv och försiktigt bad dem linjera sig och till slut gick det ganska bra. Jag hittade alltså mitt inre voltspår i båda varven. Det här måste jag förstås jobba mer med så att det blir en god vana, för detta behöver jag för att kunna rida.

#ridkonst