Idag forsade tårarna ned för kinderna efter mitt och Brötas pass. Det var fina tårar, tårar av glädje. Hästarna har fått vila en vecka efter vaccineringen och idag var det dags att träna igen. Min plan var att ta det väldigt lugnt och fokusera på mjukhet och avspänning hos både häst och ryttare.

Även om jag inte fysiskt har ridit den senaste veckan så har jag ridit i tanken, många gånger. För varje gång jag mentalt rider så går det bättre och bättre och jag blir mjukare och mer följsam. Idag överförde jag det till ridningen. Jag kunde sitta med i rörelserna så fint och jag kände hur nöjd Bröta var med mig. Vi bara gled fram och allt kändes toppen. Slutligen testade jag "svåra linjen" i väpnarprovet. Då rider man ur hörnet ut på lånsgsidan, tar ett par steg i öppna och glider över i en diagonalsluta in mot mitten, samlar och vänder tillbaka till långsidan genom en travpiruett och med påföljande diagonalsluta som övergår till en förvänd sluta när man kommit ut till långsidan och den rider man genom hörnet till mitten av kortsidan. Vi har arbetat med den linjen nu ett tag och den är jobbig. Jag sitter lätt emot och spänner mig lite och då gör jag det svårt för Bröta. Nu satt jag bara med i rörelsen och Bröta kämpade heroiskt för att orka igenom. Vi var ända ute i hörnet i den förvända slutan! Tidigare har vi genat rejält för att göra det lätt men nu bara kämpade vi oss igenom. Jag satt bara mjukt och hejade på Bröta och berättade hur duktig hon var och hur vi skulle fixa det. Rent spirituellt kopplade vi ihop så fantastiskt i den där linjen och jag kände hur Bröta tog i för kung och fosterland. Hon gav mig allt och vi lyckades tillsammans! Jag skrattade och grät om vartannat och gav massor med godis. Älskade, älskade pålla, tack för denna dag!