Idag har det skakats rumpa, eller snarare rockats höfter, för idag har det varit salsa-clinic! Varför vill man då dansa salsa när man är iväg som månadselev i akademisk ridkonst? Jo, för att man vill kunna följa hästens rörelser. Din inre höft går framåt ner, bakåt upp i en liten cirkel när hästen kliver fram resp. skjuter ifrån med ett av bakbenen (om hästen har en naturlig rörelse). För att kunna följa denna rörelse behöver vi ha mjuka, rörliga höfter där vi kan ”släppa ner” resp. ”dra upp” höften. Denna rörelse är betydligt lättare att träna på till fots än till häst och det är där salsan kommer in. I salsan är det nämligen precis samma höftrörelser som de vi vill ha uppe på hästen! Celina började med ett teoripass och pratade om vikten av vårt kroppsspråk i vår träning av hästarna. Hela vår kropp måste säga samma sak och den måste dessutom be om naturliga rörelser. I västvärlden är det många som tappat bort vad som är naturliga rörelser och inte bara det, men de tycker att de onaturliga rörelserna är helt rätt eftersom det är ett inlärt felaktigt mönster som de känner igen i sin kropp. Ta öppnan som exempel. Den naturliga öppnarörelsen är en ökning av volten men jag har träffat folk som å det bestämdaste hävdar att en naturlig öppna är att minska volten för man skickar in bogen. Jo, det är bara så att då har man glömt bort vart motorn sitter i hästen och det är baktill. Går bogen in så går bakdelen ut, enkel matematik. Men om man fått in fel mönster i sin kropp så ”vet” man att det är rätt för rörelsen känns bekant oavsett hur tokig den är, och vägrar man lyssna på andra får man väl helt enkelt vara kvar i sin oreda. Nåja, det här skulle inte bli ett inlägg om felaktiga rörelsemönster utan om naturliga rörelser och salsa!

Efter vårt teoripass visade Celina lite hur hon för hästarna för sin kropp och sen fick jag vara försökskanin på en av Celinas hästar. Jag fick sitta upp och hitta min sits och andas djupt och så tittade alla på hur min kropp rörde sig uppe på hästen. Vi började med min ”chokladsida”, vänster varv, där jag är mjukast. Det gick ganska fint efter en lite stund med ordentlig djupandning och när jag släppte mitt ytterknä. Sedan var det dags att byta varv. Jag har för tillfället en liten blockering i höger höft nu och kommer inte riktigt ner på den sidan, vilket innebär att jag har svårare för öppnan i höger varv och gärna vill sitta mot slutan. Istället för att bråka med mig själv och försöka tvinga fram en öppnasits så fick jag sitta kvar i slutasitsen och hitta djupandningen, avslappning och mina kroppsdiagonaler. När det var på plats försökte jag behålla svingen genom min kropp och bara vrida över mot öppnan. Det gick väl sådär lite lagom hyfsat. Sedan fick jag sitta av och vår salsa/feldenkrais-instruktör lät mig göra några övningar på marken för att lättare kunna hitta min vridning i högervarvet. Jag stod bara rakt upp och ner med armarna hängande och vred till höger och vänster och noterade hur mycket jag kunde vrida. Därefter knäppte jag händerna i nacken och gjorde likadant och slutligen knäppte jag händerna i nacken och böjde mig i sidled medan jag tittade snett ner mot marken. Därefter fick jag igen stå rakt upp och ner med armarna hängande och vrida igen. Genast gick det betydligt lättare att vrida! Detta tog runt 5 minuter att göra. Upp på hästen igen och hitta min slutasits och svingen och sen bara vred jag runt till öppnan utan några problem. Jag blev förvånad att så lite kan göra så mycket!

Sedan var det dags för lite feldenkraisövningar och salsa! Det var riktigt roligt och blockeringen i höger höft mjuknade betydligt. Kommer säkert känna av lite ömma muskler imorgon. Inte för att det var fysiskt jobbigt, men för att musklerna får tänjas och hitta nya rörelser. Det var en väldigt duktig och pedagogisk salsainstruktör med ledorden långsamt och med små rörelser för nybörjare! Känner någon igen det även inom AR? ;)

Här på kvällskvisten red jag Bröta. Jag jobbade på ställning för joystickhanden, ha hästen i sitsen, djupandning och ”zen”, dvs att vara närvarande här och nu och hålla både mig själv och hästen i vår energibubbla. Det är betydligt svårare när man är själv än när Celina är med för hon sänder ut sin positiva, lugna energi och kan plocka in oss i sin bubbla om det behövs. Men jag får väl säga att jag lyckades hyfsat. Varje steg var inte bra men vi fick flera moment i båda varv som var bra. Jag måste jobba mer med min mentala energi och att kunna styra den så att jag kan hålla både mig själv och Bröta i den och hålla andra utanför. Ja jösses, ridning är tufft mentalt!

#ridkonst

På senaste tiden tycker jag mig ha uppfattat diskussioner om känsla kontra teori inom den akademiska ridkonsten, och att en del nästan rackar ner på teorin och bara tycker man ska rida på känsla. Jag menar att man inte kan ha bara det ena. Utan teorin vet vi inte var vi är och vart vi är på väg eller hur vi vill uppnå det. Utan känslan kan vi inte rida. Kan vi inte känna var vi har hästen under oss och hur den rör sig, vad ska vi då med teorin till? Då kan vi ju ändå inte göra något med vår kunskap. Men likaså spelar det heller ingen som helst roll hur mycket du känner vad hästen gör under dig om du inte vet vad du ska göra med informationen och hur du ska utveckla dig och hästen vidare. Förnuft och känsla måste hela tiden gå hand i hand på den väg man vandrar längs ridkonsten.

Precis det här skriver vår hustomte Francois Robichon de la Gueriniere om i sin bok. Han beklagar sig över att en del inte är intresserade av teori, men Gueriniere hävdar att det verkligen behövs, utöver känslan: ”In order to attain excellence in this art, it is necessary to be prepared for the difficulties encountered in practice by a clear and firm theory. Theory teaches us to base our work on sound principles, and these principles, rather than being opposed to what is natural, must serve to perfect the nature with the aid of art. Practice gives us the ability to easily apply what we have learned in theory.”