Eftesom jag igår funderade lite runt sadel och barbacka kom jag ju osökt in på funderingar om kapsonen - detta fantastiska verktyg.

Om jag jämför med när jag senast red i sadel så var det ännu längre sedan jag red eller marktränade Bröta med ett bett i munnen. Jag hade stångbett och kapson på Bröta då jag kom till Gotland, men ganska snabbt insåg jag att vi hade skippat själva inlärningsdelen gällande hjälperna så det var mer lite dra i tygeln så löser det sig nog... Nä det duger förstås inte under Celinas allseende ögon så det var bara gör om, gör bättre. Och det blir så otroligt mycket bättre om man gör det ordentligt från början, men man behöver förstås få veta hur man göra också. Det fick jag hjälp med av Celina och vi började lära in både tygel- och skänkelhjälper från marken. För att vara säker på att det verkligen var tygelhjälpen som Bröta förstod och inte att hon svarade slumpmässigt på något sätt när jag drog i tygeln så tog vi bort bettet. Det behövs ju dessutom inte alls i groundwork. Jag har därefter bara fortsatt i kapson för att veta säkert att Bröta förstår och svarar på hjälperna.

När hästen svarar på tygelhjälperna och söker sig självmant ut mot yttertygeln kan man sätta in ett bett. Då behöver man inte dra hästen i munnen för den är redan så välskolad. Bröta och jag är snart där, men jag kanske fortsätter i kapsonen ännu lite längre. Vi får se, och behövs bettet så kommer jag att börja använda det igen. Jag är inte rabiat för eller mot bett utan varje ekipage får tillsammans hitta utrustning som passar just för dem, där och då.